Moskva 1953. Stalin är död och i den efterföljande sorgeprocessionen trampas bortåt 1500 människor ihjäl på gatorna runt mausoleet under kaos och panik. Den unge Ilja lyckas rädda sig undan en säker död genom att bokstavligen ramla ner i underjorden. Gömd i en avloppsbrunn med sin kamera tryckt mot kroppen bevittnar han en ny tid ta sin början i Sovjetunionen.
Ilja är en av de tre barndomsvänner som står i centrum i Ljudmila Ulitskajas mäktiga roman ”Det gröna tältet”. Ilja, Misja och Sanja, tre konstnärligt begåvade pojkar, som vi får följa under deras uppväxt, fram till 90-talet. De kommer alla tre att i olika grad välja en sorts underjordisk tillvaro, för att bevara värdighet och förstånd i ett samhälle präglat av angiverier, straffläger och repressalier för antisovjetisk verksamhet.
Ljudmila Ulitskaja vet vad hon talar om. Som forskare i genetik fick hon under Sovjettiden sparken från Moskvas universitet för att i hemlighet ha kopierat förbjudna verk av Solzjenitsyn och hon kunde aldrig mer arbeta i statlig tjänst. Idag är hon en av Rysslands mest populära och översatta författare. ”Det gröna tältet” är hennes tredje roman på svenska – en myllrande, rik berättelse – nästan 700 sidor lång, men aldrig en ansträngning att läsa, utan snarare en värld att kliva in i och uppslukas av.
Runt de tre huvudpersonerna breder ett rikt persongalleri ut sig av vänner, släktingar, angivare och arbetskamrater, döda poeter och levande kärlekar. Ulitskaja vrider lite på sitt kalejdoskop i varje kapitel och skildrar dessa människors öden ur olika vinklar, sedda från olika håll. Här finns en absolut lojalitet med den lilla människan, hon som försöker framhärda sitt liv i skuggan av historiens framvällande flöde; hon som gör så gott hon kan – ibland med ödesdigra konsekvenser.
Det är en berättelse om kärlek och svek, om motstånd och dissidens, och om konsten, musiken och litteraturen som den kraftfulla underjordiska källåder som människan har tillgång till, även under förtryck och övergrepp. Ändå blir Ulitskaja aldrig romantisk. Här finns en prosaisk inställning till tillvaron som gör berättelsens människor både vackra och beklagansvärda, alltid detta både och; både onda och goda, svekfulla och lojala.
Ljudmila Ulitskajas människor är känslovarelser och kan omöjligt handla i rent förnuft. Följaktligen slocknar inte kärleken när älskaren anger sin älskarinna; de faller i varandras armar sedan hon avtjänat sitt straff och återvänder tandlös och härjad från lägret.
Det går inte att döma oss, tycks hon säga. Ibland är livet absurt, ibland komiskt. För somliga går det inte bra. För somliga slutar det inte lyckligt alls. Men varje öde är en historia sammanvävd med tiden, samhället, politiken och därför angelägen att berätta.