Carl Fredrik Hill är en av landets främsta målare, stundom mest känd för nervklenheten. Men den tre år yngre lillasystern har på sin höjd varit en fotnot i historien. Nu lyfts hon fram i en roman av Kerstin Norborg, sakligt nog kallad "Marie-Louise".
Den är huvudsakligen berättad i tredje person, bara ibland träder ett ”jag” fram, det är Norborgs. Världen läsaren möter är akademiskt borgerlig, instängd. Den som legat i Lund nickar instämmande: Botan, Lundagård, Mårtenstorget. Lund står också för det trånga, lilla. Lund är som en kuvös.
Men inte heller i den stora stockholmska våningen på Odengatan – eller i det rikliga sociala livet som professorshustru – vill världen växa för Marie-Louise. Vad hon bevarar är minnen av broderns vän Wilhelm, som hon träffat i Paris under några korta veckor, lika oskuldsfulla som laddade.
På ett fint utmejslat språk, med utsökt kommatering, skriver Norborg. Hennes roman är både lyhörd och klaustrofobisk. Prosan andas i lugn, och bultar ibland. Stilen är säkert flätad kring ämnet. Centralgestalten brottas med kroppen, kvinnoblivandet. Delvis även med rösterna och rädslan för sjukdomen i släkten.
Trots körsbärsträden och somrarna på Ven synes vyerna vara begränsade. Den vuxna Marie-Louise vandrar på Djurgården med barnen, ”hennes tillflykt”, men känner sig ändå lite utanför, bortom.
Det finns något oförlöst över denna roman, något som i bästa fall kan kallas kongenialt med textens tema. Ett trevande, och en sorg, diffus. Som om inte ens ”stadens blickar” riktigt nådde Marie-Louise.
Man kan naturligtvis säga att detta är subtil undersökning av ett till följd av tidsandan stäckt och knäckt konstnärskap. Om hon bara hade fått måla, skulptera? Man kan kalla detta för en stillsamt feministisk roman. Carl, som den berömde brodern benämns, har ett substantiv för centralgestaltens ambitioner – ”tosserier”.
Samtidigt är det fullt möjligt, ja rimligt, att läsa Norborgs täta roman som ett avvisande av enkla ansvarsfrågor och skuldförklaringar. Svaren får sökas annorstädes. Oavsett kön och politisk hemvist förblir människan i ett slags avgörande mening oförklarad.
Nej, detta är ingen omtumlande roman. Kanske kan den rentav kallas ofullständig, halvfärdig. Men den intresserar sig för ett människoöde. Och den är, händelsevis, vackrare kommaterad och mera rumsligt komponerad än någon annan svensk bok jag läst sedan ”Livläkarens besök” av P O Enquist.
Och den skänker läsaren en aning om tristessen i de borgerliga hemmen, då som nu.