Uppskattningsvis hälften av de 120 sidor som utgör Sara Hallströms nya diktsamling, ”Jag vill att mina barn ska tillhöra”, är blanka. Är de oskrivna bladen månne tänkta att fungera som vilopauser för läsaren? Få av bokens dikter är särskilt långa eller krävande, vilket talar emot den förklaringen. Hallström tycks, om något, vara inriktad på att uttrycka sig så enkelt och kortfattat som möjligt. Hon verkar se ett värde i ”Att genom färre antal ord förmedla samma sak som kunnat ta upp / mer tid, större ytor, fler resurser, att spara, spara, spara”. Hennes fjärde diktbok, genomsyras av denna återhållsamhetens poetik, detta idoga sparande, och det är inte alls av godo.
Den övergripande upplevelsen av bokens dikter är att de tar slut innan de riktigt hunnit börja. Inte sällan inleds de med intresseväckande och originella formuleringar, men förlorar ideligen riktning och tappar kraft mot slutet. Hallströms introverta, abstrakta och svårtillgängliga texter hade behövts utvecklas och öppnas upp för att inte, som nu, lämna mig konfunderad.
Vad eller vem är det egentligen Hallström vill att titelns barn ska tillhöra? Jag läser och läser om, bläddrar fram och tillbaka, vrider och vänder på orden, utan att bli riktigt klok på vad denna kryptiska och stundtals mycket förvirrande diktberättelse egentligen handlar om och vill säga. I en text målar diktjaget sina naglar, i en annan slår hon på mekaniska grodor med en klubba, i en tredje ligger hon på golvet och skriver ett meddelande i en liten målad ask. Då och då flimrar ett barn av okänd anledning förbi, som en diffus skugga av det Hallström försökt gestalta.