En epidemi bryter ut, Moskva isoleras. Telefonerna dör, internet släcks. En familj och deras grannar från en burgen förort till den ryska huvudstaden tvingas packa och fly. Målet blir en karelsk ö, där det finns en liten jaktstuga. Flyktbilarna brottas med bränslebekymmer.
Jana Vagners 400-sidiga "Ön" är en rakt berättad roman längs krokiga stigar, avstängda vägar och opålitliga, eventuellt smittade människors hjälp, hinder och hot. Den har lanserats som en motsvarighet till Cormac McCarthys förtätade ”Vägen”. Det är en – för bägge författarna – orättvis jämförelse.
Vagner skriver skickligt och relativt adjektivfritt om ekipagens vedermödor och de inbördes konflikterna, men kommer aldrig i närheten av McCarthys existentiella djup. Som katastrofskildring betraktad är romanen förvånansvärt välpolerad.
Men den dyrkar manlig makt och styrka, ja hela könsmaktsordningen, på ett så konservativt vis att själve Putin kunde le. I slutändan tycks romanen mest vara en hyllning till en man och make, som på rivalens och exets bekostnad utvalt berättarjaget Anja till hustru.
Man kan förstås läsa romanen som en subtil och sublim ironi, parodi och satir över den starke ryske mannen. Men det vore nog att göra våld på författarens instinkter och insikter.