De kommer lite pö om pö, Svetlana Aleksijevitj dokumentärromaner om Sovjetmänniskan och hennes öde. "Zinkpojkar" bygger på intervjuer med som deltog i Sovjetunionens krig mot Afghanistan och deras anhöriga. Den kan med fördel läsas som en pendang till "Kriget har inget kvinnligt ansikte", hennes bok baserad på intervjuer med kvinnor som deltog i andra världskriget. Men om den senare ofantliga uppoffringen ledde till en seger så kom Sovjets krig i Afghanistan att förloras och bli början till slutet för det mäktiga Sovjetunionen. "Zinkpojkarna" är de soldater i Afghanistan som återvänder till Sovjet i en förseglad zinkkista. Många dog av minor eller andra explosioner och uppgifterna om söndertrasade, ofta oidentifierbara, kroppar är många.
Berättelserna och de bearbetade vittnesmålen följer på varandra som brukligt hos Aleksijevitj, här är ändå formen mer sammanhållen än i senare delar av "Utopins röster". Som vanligt är materialet kompakt. Här ryms material till ryska romaner på varje sida och som läsare tvingas jag till pauser i läsningen om det blodiga kriget och sorgen efter unga döda.
Här finns skildringar av krigets meningslöshet, den sovjetiska galghumorn kallade det den åldrande diktatorn Leonid Brezjnevs sista utflykt, men också av den undermåliga utrustningen och utbildningen som gjorde ryssarna till förlorare. Andra författare som Arkadij Babtjenko och Sigitas Parulskis har skildrat förhållandena i den ryska armén med pennalism och alkoholism som stående inslag. I Afghanistan röker soldaterna hasch för att stå ut och det är väl det enda som afghanerna är generösa med mot sina invaderande fiender.
Men de överlevande ryska soldaterna från kriget i Afghanistan mötte ett liknande öde som USA:s Vietnamveteraner, när de väl kom hem hade de förvandlats från hjältar till skurkar. Och kriget kom att ansågs som en av orsakerna till att Sovjetunionens imperium föll sönder. Aleksijevitj ägnade fyra år att intervjua dess överlevande offer. Boken kom ursprungligen ut 1989, fast varken perestrojka eller glasnost kunde hindra motreaktionerna. Det blev genast en storsäljare och vattendelare om hur Afghanistankriget skulle tolkas. Svetlana Aleksijevitj blev stämd av några som hon intervjuat som hävdade att de blivit feltolkade. En offentlig smutskastningskampanj startades mot henne som hävdade att hon förvrängde och förtalade den sovjetiska försvarsmakten och krigets hjältar.
De sista hundra sidorna i boken består av dokument och referat från denna rättegång. Har de något litterärt värde? Ja, eftersom Aleksijevitj metod som dokumentärberättare både ifrågasätts och definieras. I domstolen fick inte "Zinkpojkar" analyseras som ett litterärt verk. Men analysen finns med och den är viktig för läsningen. Svetlana Aleksijevitj har ett journalistiskt arbetssätt: hon gör långa intervjuer som spelas in. Hennes skrivsätt är författaren, hon redigerar och disponerar sina vittnesmål som vore det stoffet i en roman.
Inspiration har hon hämtat från Ales Adamovitj och Ryszard Kapuscinski, kanske också Hanna Krall, medan amerikanska reportrar som Studs Terkel och Gay Talese är okända för henne. Ifjol seglade hon upp som nobelpriskandidat. Är hon värd det? Mitt svar är ja. Den sista delen i "Utopins röster", "Tiden second hand" är en viktig berättelse från det post-kommunistiska Ryssland och "Zinkpojkar" har blivit aktuell genom Rysslands pågående krig i Ukraina, vars följder kanske blir lika omvälvande för Putins styre som kriget i Afghanistan. Världen är – tyvärr – fortfarande fylld av zinkpojkar.