Per Gunnar Evander 1969.
Per Gunnar Evander gick bort 89 år gammal den 16 maj i år. Under många år var han genom den goda kontakten med bibliotekarien Thomas Almqvist en varmt välkommen gäst på Norrköpings Stadsbibliotek. Utöver att han skrev romaner, diktsamlingar och pjäser var han också verksam vid Radioteatern samt regissör och producent på Sveriges Television.
Redan från början var den produktive Evander kritikernas gunstling, bara fyra år efter debuten “Tjocka släkten” (1965) tilldelades han Svenska Dagbladets litteraturpris och hade då redan skrivit fyra romaner till.
Per Gunnar Evander mottar SvD:s litteraturpris 1969.
Det var först med “Det sista äventyret” (1973) som Evander fick sitt stora genombrott. Romanen etablerade hans något distanserade och lätt underfundiga sätt att med stort hjärta berätta om trasiga människors brustna relationer och försök att finna kärleken och ett hem i den här världen.
“Det sista äventyret” handlar om sandvikaren Jimmy Mattsson som under sin värnplikt i granatkastarkompaniet vid Hälsinge regemente i Gävle uppmärksammas för sitt allt tydligare avvikande beteende, egendomliga utsagor och verklighetsfrämmande idéer. Jimmy plågas av ångest och försöker hela tiden vara sin omgivning till lags, men misslyckas ständigt med att avläsa sociala koder och rätta sig efter samhällets konventioner och normer.
Han håller på att bli psykiskt sjuk, han får frisedel och åker hem till sin oroliga mor som undrar vad som egentligen gick snett med hennes son.
På grund av sitt stora intresse för fågelskådning får Jimmy börja vikariera som biologilärare på en högstadieskola. Han är duktig med eleverna och inser snart att han har en fallenhet för undervisning. Men så förälskar han sig i den 15-åriga Helfrid och inleder en relation med henne bakom ryggen på fästmön Kerstin. Som äldre vill han förstås ha ut mer av relationen än vad flickan kan ge honom och hans svartsjuka gör honom alltmer rubbad. När det hela uppdagas får han sparken från skolan och snart försvinner Helfrid ur hans värld samtidigt som han själv kollapsar och bli inlagd på ett mentalsjukhus.
Under behandlingen framgår det att Jimmy vuxit upp i ett auktoritärt hem och att hans far hade fascistiska sympatier. En sommar får Jimmy och de andra patienterna tillbringa på ett säteri vid Mälaren och han upptäcker sin fallenhet för att snickra fågelholkar. Jimmy blir vän med den tystlåtne och dödslängtande Bruno och tillsammans gör de varandra friskare medan de ror ut på små “äventyr” i sjön. Det börjar ljusna och depressionens mörka grepp släpper om Jimmy. Kanske, kanske han äntligen kan bli frisk och få leva på riktigt.
I dag betraktas “Det sista äventyret” som en klassiker och är rent av en av de bästa romanerna som skrivits på svenska. Evander koncentrerar sig på det psykologiska och är glasklar i dialogerna, alla överflödiga miljöbeskrivningar och komplotter skalas bort i en underbart karg och brutalt ärlig realism. Tonen är vemodig, men varm, och vi begränsas egentligen till Jimmys egna upplevelser, ingen berättar för oss hur det “egentligen” ligger till utan vi får följa med sjukdomen i en klaustrofobisk upplevelse av att förlora kontakten med verkligheten.
“Det sista äventyret” följdes året därpå upp med en annan klassiker, den minst lika framgångsrika “Måndagarna med Fanny” som är en av de vackraste kärleksberättelserna i svensk litteratur.
Återigen befinner vi oss i Gästrikland och nu får vi möta den 42-årige lagerarbetaren Robert Erikson. Utöver ett tilltagande problem med magen känner han att han befinner sig vid livets zenit. Varje måndag besöker Robert sin dödssjuke far som är inlagd på en lungklinik. De pratar mest om bandyresultat och spelare, ifall Sandviken verkligen ska kunna besegra Edsbyn den här gången, och om det tynande livet förstås.
Där möter Robert den förtjusande sjuksköterskan Fanny, som han nyfiket erbjuder skjuts hem och snart inleder de en kärleksaffär trots att han är gift med Gudrun. Med Fanny upplever Robert en värme och förståelse han aldrig mött tidigare, och samtidigt som ett liv i hans närhet släcks ser han möjligheten att för en gång skull våga börja leva på riktigt och ett liv som han själv har valt.
Per Gunnar Evander under arbetet med TV-teatern "Fusket 1977.
I januari 1977 släpptes “Lungsnäckan”, en uppmärksammad debutroman av den gåtfulla Lillemor Holm. Det var en självbiografisk historia som väckte anstöt och upprördhet. En ung kvinna från Gävle berättade om sin uppväxt i ett våldsamt hem tillsammans, hur hennes alkoholiserade far, en omtyckt och ansedd skolvaktmästare, terroriserade sin familj med sitt ursinne. Lillemor har svårt att klara skolan och betraktas som “trög” och “efterbliven” av lärarna. Hon flyttar till Uppsala där hon arbetar som vårdbiträde och hamnar snart i klorna på känslomässigt distanserade och våldsamma män och tvingas också till att genomgå en abort som gör henne infertil för livet.
Lillemor skär upp sina handleder och sväljer tabletter och hamnar under psykologen Elias “Sulan” Almgrens behandling, en man i 50-årsåldern som försöker gjuta nytt livsmod i den unga kvinnan, att få henne att orka leva bara en vecka till i taget. Lillemor upplever att hon misslyckats med allt i sitt liv, i skolan, i arbetet och i relationer och kan inte se att hon själv har något värde som människa.
Per Gunnar Evander 1977.
Evander har bestämt hävdat att han inte ligger bakom pseudonymen Lillemor Holm, ändå är det han som samma år skriver romanen “Fallet Lillemor Holm”, som ur Sulans perspektiv berättar om deras terapisessioner och om upplevelsen av unga svenska ungdomar som lever helt desillusionerad och utan riktning, inte alls som sina föräldrar, de skötsamma arbetare som byggde folkhemmet. Relationen mellan de två böcker är och förblir ett mysterium, då Lillemor Holms prosa skiljer sig åtskilligt från Evanders stil och hemligheten tog han med sig ner i graven.
I “Se mig i mitt friska öga” (1980) förflyttas vi till det fiktiva Ovangärde i Gästrikland. Harald Hedin lämnade den döende bruksorten och snickeriarbetet för flera år sedan för att pröva lyckan som frilansjournalist i Stockholm. Han återvänder nedslagen och bruten, många grovarbetet har han fått utföra för att få ihop till räkningarna och Harald är nu 38 år och han ännu inte bildat familj eller på riktigt lyckats etablera sig i samhället.
Haralds mor har dött och när han kommer tillbaka visar det sig att hans syster Margareta har utvecklat en psykisk sjukdom med paranoida drag som gör det svårt för henne ens gå ut. Hon berättar att hon upplever att det finns ett “vilddjur” i lägenheten som håller henne fången. Samtidigt har Margareta en god vän i lärarinnan Marta som Harald blir förtjust i.
Ovangärde har förändrats och utflyttningen dödar samhället. Det gamla tegelbruket där hans far arbetade har lagts ner, men Harald erbjuds ett jobb som målare, ett hårt arbete som leder till rinnande ögon och konstant huvudvärk. Det förflutnas demoner kommer ifatt honom, systern påminner om hur deras mor kränkte och utsatte henne för fruktansvärda övergrepp under uppväxten. Harald inser att han inte har hittat hem i Ovangärde utan bara återvänt till de bojor som den döende bruksorten slog kring honom som pojke.
Genom romanen visar Evander människors mångsidighet i ett humanistiskt anslag som söker försoning och förlåtelse i stället för hämnd och förbittring.
Per Gunnar Evander 1985.
En mer thrillerartad betoning tar romanen “Medan dagen svalnar” (1989), upplägget känns som en Sam Peckinpah-film. Den unge Kristoffer har förlorat förståndet och försvunnit med roddbåten ut till den dimhöljda ön Hästkläppen där han har förskansat sig med ett par skarpladdade gevär. Han skjuter på allt och alla som kommer i närheten. I byn bestämmer man sig för att inte blanda in myndigheterna utan försöka lösa situationen på egen hand. Lämpligt nog kommer Harry hem från en lång fängelsevistelse och han utrustas med en gammal armépistol och en hagelbössa och tar sig an den livsfarliga uppgiften att hämta tillbaka pojken. Medan han inleder projektet att försöka vinna Kristoffers förtroende blir han också varse vad den unge mannen faktiskt utsatts för medan han varit borta.
Per Gunnar Evander 2002.
Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson hälsar på sin favoritförfattare Per Gunnar Evander under valkampanjen 2002.
Evanders farväl till litteraturen blev den prisade “I min ungdom speglade jag mig ofta” (2005), en självbiografisk roman som handlar om hur han i sorg tar sin tillflykt till stugan i Kolmården. Evander sörjer dottern Andrea som några år tidigare dog i en bilolycka endast 16 år gammal. Han bär fortfarande på många frågor om det som händer, har ett dåligt samvete trots sin stora kärlek och i sin ensamhet och isolering möter han både henne och den Gud han tror på.
Per Gunnar Evander 2005.
Per Gunnar Evander berättar om sin bok "I min ungdom speglade jag mig ofta" 2005.
Den svåra frågan Evanders författarskap ställer är vad som egentligen ger en människa hennes värde. Han skrev med en självklarhet om den svenska arbetarklass och de landsbygdsbor som i dag ofta lämnas därhän av den inhemska litteraturen, och inte minst om vårt samhälles olycksbarn. Samtidigt har vi sett att dessa människors frustration fortsätter att ge sig tillkänna, inte minst i senaste valet. Vem berättar för oss om vår tids Jimmy, Lillemor, Harald och Kristoffer? Om pojkar som skjuts ihjäl i gamla bruksorter?
Per Gunnar Evander 2004.
Per Gunnar Evander på besök i Norrköping 2004.
I kväll samlas Evandersällskapet för att minnas honom på Antikvariatet i Norrköping och litteraturvetaren Anders Ohlsson föreläser om hans författarskap.