"Sommar 16" av Marcus Hegefors

Med novellen "Sommar 16" är Marcus Hegefors en av 2022 års vinnare av tävlingen Unga berättare. Han får dessutom årets skrivarstipendium för att kunna läsa en skrivarkurs på en folkhögskola.

Marcus Hegefors om sitt skrivande: "Skrivandet började med att jag kände att det saknades en kreativ hobby i livet och det faktum att jag var alldeles för lat för att lära mig spela gitarr. Sedan insåg jag hur lång tid det tar att redigera utkast så nu kan jag spela nästan hela solot i Nothing Else Matters på guran."

Marcus Hegefors om sitt skrivande: "Skrivandet började med att jag kände att det saknades en kreativ hobby i livet och det faktum att jag var alldeles för lat för att lära mig spela gitarr. Sedan insåg jag hur lång tid det tar att redigera utkast så nu kan jag spela nästan hela solot i Nothing Else Matters på guran."

Foto: Privat

Litteratur2022-12-10 09:00

“Röker du gräs?” Basses ögon plirar mot mig genom de tjocka brillorna. Klockan är strax innan sju, jag är nyss 22 år fyllda och augustisolen skiner in i butiken där vi jobbar för sommaren. 

“Jodå, det har väl hänt”, säger jag motvilligt. Det känns fel att prata om det i butiken, men samtidigt vill jag inte verka tråkig framför Basse. Butiken är ju förresten tom och chansen att någon letar sig hit precis innan stängning är näst intill noll. “...men det var ett tag sen”. 

Det är februarikväll vid universitetet på fastlandet, hemmafest i något av alla de identiska sextiotalshusen där studenterna bor. Folk rör sig som i vågor, från klunga till klunga, med glas som klingar och med blickar i ögonen som får en att tro att kvällen aldrig kommer ta slut. Bakom en dörr sitter jag med några ekonomistudenter jag aldrig träffat förr och försöker tafatt att rulla en joint för första gången i mitt liv. Genom väggarna dunkar musik, kanske Swedish House Mafia. 

“Är du säker på att du vet vad du gör?” säger en av dem. Det är hans gräs, han plockade fram det från en liten ziplock-påse efter några öl. 

“Ja för fan, klart jag gör”, svarar jag, fast jag inte alls gör det. Vill så gärna verka världsvan, erfaren, en som vet vad han håller på med. Till slut lyckas jag på något sätt och vi lutar oss rökandes genom fönstret samtidigt som den söta lukten sprids genom luften. Allt jag minns efter det är att vi går ut till något ställe, jag dansar, musiken känns levande, färgglad och så kolossalt nära. Efter festen så rostar jag en hel limpa bröd i korridorsköket och somnar på soffan innan jag hinner äta upp en endaste brödskiva. 

Basse stänger kassan, jag plockar in vykorten utanför skyltfönstret.
“Alltså jag har ju bara brunt, går inte att få tag på grönt här ute”, säger han medan han 

plockar med sedlar och mynt, sorterar dem i små högar. “Men om du vill kan vi ses ikväll och ta några bloss? Lyssna på Wu-Tang?”
Jag tvekar, fast bara lite. Borde väl egentligen träna, ringa flickvännen på fastlandet eller laga matlådor. 

“Alright”, säger jag. “Var ses vi?” 

Klockan är efter nio när jag ser Basses gängliga kropp knata upp för kullerstensgatan mot skolgården där jag sitter, väntades på ett staket. Först nu börjar det kännas fel att vi ska röka på här, det är ju för fan en skola, på en vardagskväll dessutom. Men ön är liten, och sent på kvällen är skolgården en av de få platser där det är folktomt sommartid. Så nu sitter vi här, på ett staket vid basketplanen och skickar en joint fram och tillbaka. Trots att jag egentligen bara rökt på en enda gång innan så känns ruset välbekant, en tyngd över armar och ben, ett lugn som lägger sig som en dimma över tankarna. 

“Rök inte allt bara”, säger Basse efter ett tag. “Kan inte somna om jag inte röker lite i natt sen”. 


Jag nickar. Har aldrig reflekterat över att det kan bli ett beroende, men plötsligt slår det mig att Basse antagligen hade suttit här med jointen ändå ikväll, oavsett ifall jag hade hängt på eller inte. 

Han ser lugn ut. Lång, mörkhårig, klädd i en röd Bayern Munchen-tröja och tjocka, svarta glasögon. Vi gick i samma högstadieskola, fast i parallellklasser. Få människor jag träffat har ändrats så mycket på de år som gått sedan dess. 

Det är nollnolltal. Jag sitter i skolbiblioteket, pluggar till ett kemiprov. Molmassa, kovalenta bindningar, valenselektroner. En tjej från klassen dyker upp, kan knappt hejda sin egen framfart medan hon berättar att någon har klättrat upp - till taket. 

“Till taket?”, frågar jag. “Hela vägen?”. 

“Ja!”, bekräftar hon. “Kom nu!”.
Ända sedan vi börjat gå i högstadieskolan hade vi varit fascinerade av det faktum att det verkade så lätt, men samtidigt så tabu, att klättra upp på skolans tak. Först upp på elskåpet, sen brandtrappan, hoppa till ventilationstrumman, klättra längs med fönstret, sen var du på taket. Jocke i 8B sade att hans storebror hade gjort det när han gick i nian, men det var bara tomt skryt, det visste alla.
När vi kommer ut på skolgården så befinner vi oss i ett hav av skolkande elever och uppvikningsbara mobiler som försöker fånga gestalten på taket med sina fem megapixlar. Det är Basse, och även på håll går det att se att hans ansikte skiner upp när han vänder sig mot folkmassan. Han har lyckats, han har fått allas uppmärksamhet, han kommer bli någon. 

“In med er, allihopa, NU!” ryter en röst plötsligt.
Jag rör mig tillbaka mot skolbiblioteket, mot ett MVG på kemiprovet om två veckor. Det är mitt sätt att lyckas, att få allas uppmärksamhet, att bli någon.

Kvällssolens strålar slår snett över asfalten. Jag fixerar blicken på en basketboll som ligger vilandes på planen innan jag vänder mig mot Basse. 

“Kommer du ihåg den gången i sjuan när du klättrade upp på skoltaket?”, frågar jag. Han ler snett och tittar bort förbi mig. 

“Jodå, fick inte gå på fotbollsträning på resten av terminen när morsan fick reda på det. Blev ett jävla tjat hemma” 

“Varför gjorde du det då?” 

“Vetefan, alla bara snackade om hur lätt det vore men ingen vågade ju någonsin testa.”, säger han. “Du och dina polare kanske fick med sig toppbetyg därifrån, men jag kommer alltid vara den första jäveln att bestiga taket”. Han skrattar och räcker ut handen med jointen till mig. “Ska du ha mer?”
Jag skakar på huvudet. Känner mig mer än nog påverkad och matlådorna måste fortfarande lagas innan jag kommer i säng ikväll. Det får vara nog nu. 

“Jag behöver nog röra mig hemåt”, svarar jag istället.
Basse nickar och stoppar vad som är kvar av jointen i ett tomt cigarettpaket. 


Det är april, tidigare i år. Jag sitter och tentapluggar, mobilen ringer. Har fått sommarjobbet jag sökte, ute på ön där mormor växte upp. När kan jag börja? Har jag någonstans att bo härute? Känner jag Benjamin... Basse tror jag han kallas, som också kommer jobba i sommar? Han är ju från ön från början... 

När vi går nerför den kullerstensbelagda gatan skrålas det från en uteservering och över takåsarna sticker fritidsbåtarnas master upp mot himlen. Hela scenen har ett behagligt sensommartöcken över sig. Vi säger ingenting till varandra förrän vi står i korsningen. 

“Jag ska upp här”, säger Basse och sneglar uppför backen mot de gråa hyreshusen. 

“Vi ses imorgon då - tack för...”, svarar jag och gestikulerar mot fickan med cigarettpaketet.
Vi möts i ett halvhjärtat försök till en kram och syntettyget på Basses tröja känns glansigt mot underarmen. Jag vänder mig om när Basse ropar mitt namn uppifrån gatan. Han ser ut som om han letar efter ord, bara i en sekund eller två. 

“Vi måste putsa skyltfönstren imorgon, så var där i tid”, säger han till sist.
Jag vinkar till svar, hoppas att det uppfattas som jakande, vänder mig om igen och går mot vandrarhemmet i hamnen. 

Marcus Hegefors är 28 år och bor i Linköping

Juryns motivering

"En varm generationsnovell och på samma gång en tidlös berättelse om vänskap, om människans strävan efter att tillhöra och bli sedd, att hitta sin plats i världen. Vem kan inte relatera till ungdomens känsla av leda och tristes men också av odödlighet och evig tid. Berättelsen skapar närvaro med skarpa bilder, den får oss att känna empati med huvudpersonerna och detta är mycket väl utfört."

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!