Det värsta möjliga av Matilda Eriksson

Ljuden från kraschen ekar fortfarande i mitt huvud. En smäll, något enormt som flyger in i något annat, metall som knycklar ihop metall. Däck som tappar greppet om vägen, ett skrik. Högt, gällt. Jag kan inte sluta höra det. Därefter ytterligare en smäll, bilen har träffat något annat, metall knycklas ihop även på andra sidan. Sedan tystnad. Omtumlande, överväldigande, öronbedövande tystnad. Det var det värsta av allt. På sätt och vis är jag tacksam över att skriket och smällarna ekar i mitt huvud. Det klarar jag av. Det är den fullkomliga tystnaden som fyller mig med en sådan fasa att det känns som att magen vänder sig ut och in. Smällarna betyder att någonting händer. Skriket betyder att hon fortfarande lever. Men i tystnaden är allting över. I tystnaden ligger vetskapen om att det absolut värsta möjliga kanske precis har skett. 

Jag greppar ratten så hårt att knogarna vitnar, så hårt att jag får kramp i handflatorna. Trycker foten ytterligare lite hårdare mot gaspedalen, även om jag redan kör en bra bit över hastighetsbegränsningen. Jag bryr mig inte. Bryr mig inte om att det kanske blir jag som skriker, min bil som knycklas ihop om jag inte saktar ner. Det spelar ingen roll. Om tystnaden är evig, spelar ingenting någon roll. Har det värsta redan hänt henne, gör det inget om det händer mig också. 

Ett rödljus tvingar mig att stanna. Det kryper i hela kroppen, men jag tvingar mig själv att lossa på greppet om ratten. Att lyfta foten från gaspedalen. Att ta några lugna andetag. Jag vet att något fruktansvärt har hänt, men inte hur illa det faktiskt gått. Jag befarar det värsta. Hör skriket, hör smällarna. Hör tystnaden, för bara en sekund, innan skriket börjar spelas upp igen. Hoppet finns, även om det just nu bara är i den logiska delen av min hjärna, inte i den känslomässiga. Jag ska ta mig till sjukhuset, och jag ska ta reda på vad som hänt. Jag ska försöka att inte köra ihjäl mig på kuppen, även om tanken har en viss lockelse. Halva min hjärna försöker inge hopp, få mig att tänka att det kanske inte gick så illa som det lät. Den andra halvan lever kvar i tystnaden, och förbereder en begravning. 

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Ena sekunden pratade vi, helt normalt. Hon var på väg hem från jobbet, hade kopplat upp telefonen till bilens högtalarsystem. Hon funderade på att handla på vägen hem, undrade om jag ville ha någonting. Jag hade nyss kommit hem, hade precis lagt mig i soffan för några minuters återhämtning från min stressiga dag. Jag sa att vi behövde ägg. Hon frågade om vi behövde mjölk. Jag reste mig upp för att kolla mjölkbeståndet i kylen, när ljuden plötsligt ekade ur mobilens högtalare. En smäll. Metall mot metall. Ett skrik. Hennes skrik. Ytterligare en smäll. Sedan tystnad. Samtalet hade kopplats bort. Jag stod där och bara stirrade framför mig i flera sekunder innan jag lyckades få sinnesnärvaro nog att försöka ringa tillbaka. Samtalet gick inte fram. Jag förstod att åtminstone mobiltelefonen förlorat sitt liv, men kunde inte låta bli att försöka ringa igen, och igen, och igen. Samtalen gick inte fram. Till slut gav jag upp och bara stod där, fullkomligt orörlig. Vad gör man, när man hört det värsta man kan tänkas höra? Det enda jag kunde tänka var att jag precis hört mitt livs kärlek dö. I realtid. Medan vi diskuterade något så vardagligt som om det behövde handlas mjölk. Det kunde inte vara så. Det kunde inte ta slut, bara sådär. Det var inte möjligt. 

Jag visste precis var hon varit någonstans. Hon hade kört längs med allén, och jag kunde se framför mig hur en bil måste ha kommit från sidogatan, där det alltid kom bilar i hög fart. Där förarna inte såg sig för innan de körde ut, eftersom det var usel sikt och de inte insåg att det var en korsning förrän de var mitt i den. Jag kunde se så tydligt framför mig hur någon kom körande alldeles för fort, rakt in i passagerarsidan på hennes bil. Hur den pressades i sidled, antingen in i en annan bil eller rakt in i ett av träden längs med gatan. De där stora, robusta träden som hellre skulle klyva en bil itu än låta sig fällas av den. Med skakande händer ringde jag 112, berättade att det hänt en trafikolycka, förklarade var. De sa att räddningspersonal redan var på väg. Jag lade på och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Det var först då jag verkligen förstod att detta inte var ett missförstånd, eller ett hemskt elakt spratt, eller något som lät värre än det verkligen var. Alla sådana föreställningar försvann ur mig. Det jag hade hört var på riktigt. Skriket, smällarna. Hon hade varit med om en allvarlig trafikolycka. Det var fullt möjligt att hon nu var död. 

Jag rusade ut och kastade mig in i bilen, körde så snabbt jag kunde förmå utan att tappa kontrollen eller köra in i någon. Jag var tvungen att ta mig till sjukhuset, måste få veta hur det gått. Måste veta om hon fortfarande var vid liv. Ljuden från olyckan fortsatte eka i mitt huvud. Skrik, smäll, skrik. Tystnad. Smäll, skrik, smäll, skrik. Skrik betydde vid liv. Jag lät nu skriken fortsätta eka medan trafikljuset slog om till grönt och jag körde vidare. Skrik betydde vid liv. Vid liv. Måtte hon vara vid liv. 

Minuterna inne på sjukhuset innan jag slutligen får ett besked är de längsta i mitt liv. Timmarna fram tills jag får se henne är på något sätt ännu längre. De genomför en omfattande operation, och fler är i annalkande. De kan ännu inte lova att hon kommer klara sig. Det kommer de kommande dagarna avgöra. Men hoppet lever. De varnar mig för att de ännu inte vet hur allvarliga vissa av skadorna är, vilka konsekvenserna kommer bli om hon klarar sig. Överlever hon så kommer återhämtningstiden bli lång. Men de ger mig hopp om att hon kanske ändå ska komma tillbaka till mig. Just nu är hon vid liv. Det värsta möjliga har ännu inte hänt. 

Jag sitter vid hennes sida, med hennes hand i min och låter tårarna falla mer ohämmat än vad jag någonsin låtit dem falla tidigare. Låter sakta med säkert skriken och smällarna dö bort, tills bara tystnaden är kvar. Låter tystnaden fyllas av ljudet av hennes andetag, av EKG- apparaten som piper i takt med hennes hjärtslag. Låter de ljuden eka i mitt huvud, även när jag till slut blir tvingad ut ur rummet. Än så länge är hon vid liv. Jag vet nu att det absolut värsta möjliga är att förlora henne, och med den vetskapen kommer en annan insikt. Att hon är det bästa möjliga. För det är hon. Hon är det bästa som någonsin hänt mig. Jag hoppas, mer än jag någonsin hoppats på något tidigare i mitt liv, att jag ska få ha kvar henne vid min sida länge än. Och om inte, så är jag fortfarande den lyckligaste människan i världen som fått uppleva hennes kärlek. 

Matilda Eriksson är 24 år och bor i Linköping