Suzanne Osten ställer saker på sin spets

Suzanne Osten ligger uppochnedvänd, iklädd i knallgröna Mahjongkläder, i en fåtölj och röker. Omslagsbilden skulle kunna föreställa ett slags vuxen Pippi och ändå absolut inte, eftersom det är omöjligt att föreställa sig en Pippi som röker, intresserar sig för sex och queera relationer.

Själv ger Suzanne Osten sig rollen som en coyote – prärievarg och överlevare – och när hon 2009 intervjuas för jobbet som potentiell ny Dramatenchef förklarar hon att hon – om de väljer henne – vill ta nycklarna till några privilegierade skådespelares "hångelloger".

– När jag säger sådant är det väl för att ställa saker på sin spets. Om jag hade vågat göra det det vet jag inte, men jag sade det i alla fall, säger hon nu.

"Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?" är titeln på självbiografin och omslagsbilden är hämtad från en workshop som föregick hennes surrealistiska avskedsföreställning på Unga Klara 2014, den institution som hon under 40 år byggt upp och som trots alla framgångar bedömdes vara för kostsam för Stockholms Stadsteater. Detta trots att hennes lön hela tiden varit lägre än manliga regissörers, något hon upptäckte först när hon skulle sluta, skriver hon.

Anslaget till avskedsföreställningen räckte inte till scenkläderna. Utan att tala om det för ensemblen hämtade Suzanne Osten kläder ur den egna garderoben och lät sina medarbetare gå loss.

Det teatrala

Även det egna livet – stoffet – behandlar hon i viss mån som en teaterpjäs. Hennes självbiografi är till stora delar skriven i tredje person och i tre akter: "frihet, jämlikhet och broderskap". Kanske för att hon helt enkelt gillar det teatrala, lekfyllda och stiliserade.

– Jag ville inte göra någon bitter bok. Och jag ville inte göra allt kul och förträngt heller, jag är alltid misstänksam mot mig själv. Samtidigt är det ingen uppgörelsebok med gamla ex eller så, det är rätt meningslöst.

Som 77-åring tycker hon sig ha nått en punkt där hon kan se vad hon har fått i livet och hur det ena lett till det andra. Smärtpunkterna finns med: en skilsmässa, att hon blev slagen av en partner och förlusten av Unga Klara. Första akten – frihet –handlar om uppväxten med en psykiskt sjuk mamma och vägen ut ur barndomen. Som litet barn får hon ligga i en spjälsäng utan blöja och i stället kissa ner på sågspån. Hon minns det inte, men har fått höra om det i efterhand.

– Det ansågs väldigt modernt, det moderna är ibland kusligt, jag tror att det här var ett slags uppfinning som skulle vara hygienisk, ett sätt att spara blöjor på. Men det var ju kallt och inte så empatiskt för den lilla barnkroppen!

Men modern, filmkritikern Gerd, såg samtidigt till att barnavårdsnämnden fosterhemsplacerade dottern under sommarloven och satte henne också i Stockholms första Waldorfskola där fröken Margareta lät barnen måla, musicera och spela teater.

– Underskatta aldrig vad en bra lärare kan göra! Och Vår teater som jag gick på – var gratis! Det fanns inte en krona hemma hos oss till fritidsverksamheter. Det var också min första kulturpolitiska ambition att allt för barn måste vara gratis så att föräldrarna inte kan stoppa barnen! Nu är vi långt ifrån det. Allt värderas i pengar och man tror ibland också att det som är gratis saknar värde.

Rätt till konst

Suzanne Ostens dramatik och film präglas av uppfattningen om att barn har samma rätt till konst som vuxna vilket fick henne att arbeta fram en egen konstnärlig praktik, omskriven i forskningsrapporter och avhandlingar. Hon vill åstadkomma livsvilja men har av vissa fått kritik för att ge barnen mer än vad de klarar.

– Varför ska inte "Babydrama" vara lika intressant som "Peer Gynt", varför ska inte en barnpjäs vara utrustad med de bästa skådespelarna? Men tyvärr är vi ju så beroende av vuxnas ängslan. Vi som håller på med konst för barn – vilket jag tycker att jag gör – möter hela tiden en enorm rädsla.

När hon skrivit självbiografin har hon för sig själv laborerat med vad hon kallar "berättigad avundsjuka" och "missunnsamhet". Att ogilla Marie-Louise Ekman som Dramatenchef hade varit missunnsamt. Men att SVT spelat in blott en timme av alla hennes uppsättningar på Unga Klara betraktar hon som tjänstefel.

– Berättigat raseri är när Benny Fredriksson lägger ner min teater. Men jag vinner inget på att bita honom i benet, jag måste skaka hand och fortsätta vara schysst, säger hon och berättar att hon tog hjälp av en professionell coach för att klara att gå vidare.

Processdrivet igen

Under arbetet med boken har hon samtidigt blivit varse hur det processdrivna och undersökande arbetssätt som hon bedrev på Unga Klara försvunnit i hela samhället.

– Tid kostar, och allt är numera satt i ett stramt excelark.

Trots det förhandlar hon just nu med Dramaten om ett helt nytt processdrivet teaterprojekt. Intresset delar hon med teaterchefen Mattias Andersson som även han har jobbat på Unga Klara. Hon kontaktade honom och lade fram sitt förslag.

– Ja, det är så man gör, säger hon med stor självklarhet.