Therese Bohman är väl värd Broocmanpriset, hon har skrivit sig till en position bland landets främsta författare.
När jag var tonåring strök ett par svala gotiska skepnader runt kring De Geergymansiet och Södra Promenaden. De var som sagt bara två systrar, inte tre, och hette inte Brontë utan Bohman och kom inte från Yorkshires dimhöljda hedar utan Kolmårdens beckmörka skogar.
Jag minns ett långt och intensivt samtal med den äldre av dem, Therese Bohman, på en nyårsfest i en enkel liten lägenhet på Bråddgatan för 17 år sedan. Vi avhandlade den engelske popsångaren Morrisseys klassbakgrund och framför allt enades vi om att Bruce Springsteens musik var objektivt sett bra, något vi däremot hade svårt att övertyga två halvqueera genusvetare om. Då hade Therese Bohman ännu inte inlett sin karriär som kulturjournalist och författare. Bakom hennes stillsamma fasad vibrerade frustrationen, fast framgångarna var inte långt borta. Hennes yngre syster Beatrice ger i dag ett lika stort bidrag till den svenska litteraturen som prisad formgivare av (bland annat storasysterns) böcker.
Omkring fem år senare debuterade Therese Bohman med den kritikerrosade romanen “Den drunknade” (2010) som också kom att bli upptagen i den amerikanska tv-superstjärnan Oprah Winfreys bokklubb!
Oprah Winfrey valde ut Therese Bohmans debutroman "Den drunknade" (2010) till sin bokklubb.
Vi får följa konststudenten Marina som beger till ett hus på skånsk landsbygd för att hälsa på sin syster Stella och dennas nya man Gabriel, en lång, mörk och charmig författare. Attraktionen väcks förstås omedelbart och snart är Marina förälskad i samma man som sin syster. Ett nattsvart triangeldrama utspelar i den isolerade lantliga miljön som kretsar kring den mystiske Gabriel och hans provocerande tilldragande våldsamma beteende och destruktiva föreställningar.
Mare Kandre
Christine Falkenland.
I “Den drunknade” befinner vi oss i en slags svensk samtid, men har just de gotiska drag som för tankarna till systrarna Brontës mörka romantik. Ännu närmare till hands är Mare Kandre i hennes mindre fantastiska stunder eller för delen Christine Falkenlands närapå bibliska berättelser i ett kargt och schartaunistiskt mytiskt Bohuslän.
Två målningar av Dante Gabriel Rossetti, "Jane Morris" (1868) och "Lady Lilith" (1866).
Det romantiska hos Therese Bohman blir likt i den gotiska romanen mindre intressant i intrigens mysterium än i sökandet efter Skönheten. “Den drunknade” kretsar kring fascinationen för de brittiska prerafaeliterna Dante Gabriel Rossetti och John Everett Millais med sin kusliga målning “Ofelia” (1852) samt deras projekt att måla fram skönheten ur den verkliga världen. Det ligger helt i linje med Therese Bohmans eget författande och målningars magi är som bekant en ständig rekvisita i den gotiska romanen, från Horace Walpoles “Slottet i Otranto” (1764) till Oscar Wildes “Dorian Grays porträtt” (1890).
"Ofelia", målning av John Everett Millais från 1851.
Det andra viktiga temat är förstås kärleken och begäret, något som hon sedan fortsatt att utforska i sina romaner, den såriga och svåra relationen mellan kvinnan och mannen och inte minst strävan efter kärlek i förhållande till makt och förhoppningen om att kunna finna mening hos och leva sitt liv genom någon annan.
I den träffande Norrköpingsskildringen med den Sarah Vaughan-klingande titeln “Den andra kvinnan” (2014) får vi följa en ung och vilsen litteraturstudent som försörjer sig genom att jobba i köket på Vrinnevisjukhuset. Hon känner att hon inte är där hon vill vara, hon drömmer om att bli författare. Det stora rika livet av vackra ord och skönhet känns fjärran där hon hyr en sliten lägenhet på bottenvåningen med bakplåtspapper på fönstren för att hålla kylan ute (vi som var med minns att det åtminstone på den tiden kryllade av sådana bostäder i Norrköping). Hon lever studentlivet, men känner sig främmande för de dubbelmoraliska vänsterstudentskor som själva har en omättlig aptit på unga män samtidigt som de bildar kvinnotribunaler och fördömer “systrars” fantasier och sexiga underkläder.
På sjukhuset står hon längst ner i hierarkin, underordnad undersköterskorna, sjuksköterskorna och läkarna. Hon vantrivs med sitt arbete och stör sig på sina arbetskamraters enkelhet och brist på ambition. Hur hamnade hon här?
Men så en dag råkar hon i samspråk med den mycket äldre överläkaren Carl Malmberg, en belevad man vars förfining och generösa ödmjukhet lockar henne. Han skjutsar henne hem från jobbet och snart inleder de en passionerad kärleksaffär. Hon blir “den andra kvinnan”, en älskarinna som ser öppningen mot ett bättre liv genom överläkarens makt och rikedom.
Therese Bohmans roman "Den andra kvinnan" utspelar sig i Vrinnevisjukhusets korridorer.
Som nämnt känner var Norrköpingsbo igen sig Therese Bohmans skildring av staden och sig själva. Vrinnevisjukhusets korridorer förstås, den stora skillnaden mellan de fina sekelskiftesvåningarna stadens vackra stenhus och de långt senare uppförda, men mycket mer förfallna lägenheterna i de tegelhus som byggdes åt arbetarna efter att de gamla röda trähusen jämnades med marken. Och så danspalatset Palace givetvis, en för evigt ankrad finlandsfärja som kastar sitt grälla neonljus över Motala ströms mörka virvlande vatten medan de snälla, berusade, lite tafatta och kärlekskranka Norrköpingsborna försöker finna varandra i natten. Återigen kretsar hennes roman om jakten på den stora skönheten och kärleken och den allt tydligare existentiella insikten att vi var och en är vår egen lyckas smed, vi måste själva välja och skapa våra liv, inte underordna oss andras förväntningar.
"Den andra kvinnan" utspelar sig bland annat på danspalatset Palace.
I Therese Bohmans tredje roman “Aftonland” (2016) flyttas perspektiven om i rollspelet mellan kvinnor och män. Vi befinner oss nu i Stockholm och får följa Karolina Andersson som lämnat brukssamhället Gusum bakom sig och lyckats med den akademiska karriären i huvudstaden, hon är en förhållandevis ung professor i konstvetenskap. Samtidigt har Karolina separerat och flyttat från den stora trean i Vasastan till en liten sliten tvåa med gamla linoleumgolv på Södermalm. Och några barn har det inte heller blivit.
Arnold Böcklins mest kända målning är förmodligen "Dödens ö" från 1886.
Men så får hon en ny ung doktorand att handleda, den snygge Anton Strömberg som bor i hippa Berlin och får precis allt han pekar på här i livet. Han har inlett ett spännande forskningsarbete om den närmast okända svenska sekelskifteskonstnären Ebba Ellis och påstår sig kommit över en brevkorrespondens som visar hon hade en viktig roll för den tyska symbolismen och målare som självaste Arnold Böcklin.
Karolina avundas doktorandens ungdom och skönhet och undrar om hon själv kan intressera Anton på samma sätt som alla de unga studentskor i 20-årsåldern som flockas kring honom. Men när hon hälsar på sina föräldrar hemma i Gusum träffar hon Robban, som ung och snygg moppekille var han en gång omtalad i hela Valdemarsvik. Han blev kvar i bruksorten medan Karolina begav sig till universitetsstaden Linköping. Robban har blivit it-tekniker på kommunen i “Viken”, skild med två ungar varannan vecka. Han har ordnat det bra för sig och hon fascineras av hur lockande det “vanliga” livet ändå är…
Gusum är en av platserna som Therese Bohmans roman "Aftonland" utspelar sig i.
Det uppenbara är att det nu är en kvinna som åtrår en mycket yngre man och män som inte alls gjort hennes klassresa. Precis som i Therese Bohmans tidigare romaner försöker karaktärerna finns vägen mot ett bättre och lyckligare liv, eller rent av skönheten, i varandra. Denna sträva binder hon som vanligt samman med bildkonsten. Therese Bohman är som bekant Expressens konstredaktör, nu är det den tyska symbolismen som söker bilder för en högre mytisk och mer sann verklighet bortom det vi har för handen. De thrillermoment som är de svaga punkterna i hennes tidigare romaner får nu en mer subtil och spännande karaktär. Det är fullt tillräckligt att berätta om två systrar som älskar samma man, en ung kvinnas omöjliga förälskelse i en äldre älskare, en medelålders kulturkvinnas begär efter en ynglings skönhet och vitalitet eller för den delen grova arbetare som röstar på Sverigedemokraterna.
I Therese Bohmans senaste roman “Andromeda” (2022) låter hon oss kika in i Stockholms stenhårda förlagsvärld och vi får följa hur två litteraturälskares öden sammanflätas. En ung studentska, som tidigare bara vikarierat som hemtjänstpersonal och städare, får sitt livs chans genom en praktikplats på det anrika förlaget Rydens. Hon börjar jobba för Gunnar, förlagets litteräre chef, en man formad i en tidigare värld där litteratur betydde något och “räknenissarna” ännu inte satt klorna i bokutgivningen. Gunnar kommer från enkel arbetarklassbakgrund, är solid socialdemokrat, och har gjort en klassresa genom sin begåvning, bildning och brinnande idealism. Han verkar lycklig i sitt långa äktenskap, men söker ändå ständigt unga begåvade kvinnors sällskap och bjuder dem gärna på flådiga middagar på Café Opera. Allt det, hans integritet, mod, världsvana och kärlek till det skrivna ordet fångar hennes intresse och en obestämd relation mellan dem utvecklas utanför förlagshusets väggar…
I “Andromeda” rör sig Therese Bohman problematiserande kring senare års förbjudna ämnen, som metoo, och hur sammansatta och svåra relationerna mellan kvinnor och män ofta är, inte alls så självklara som samtyckesparagrafer vill påskina. Framför allt blir hennes kulturkonservativa och bildningshumanistiska stråk allt tydligare, det är en berättelse om det som går förlorat i algoritm- och konsumtionssamhället, också den djupare förståelsen för människans outgrundliga mångsidighet och rikedom.
Therese Bohman har avslöjat att hon i nästa roman lämnar huvudstaden bakom sig och återvänder till Kolmårdsskogarna. Välkommen hem!