Det blev en samling noveller, som nyligen gavs ut av förlaget Ekström & Garay. Sara Wibeck, som kommer från Söderköping och bor i Linköping, tar med läsaren in i sina gestalters tankar. Utan åthävor, pang bara – det är lätt att svepas med och svårt att sluta läsa.
En novell börjar på en konferens. Alla ska presentera sig och huvudpersonen börjar tänka på hur hon vill framställa sig själv. Tankarna flyger åt alla håll. Hon missar vad den förste säger och försöker lyssna på nästa men tankarna rusar vidare: "När man hör musik som man hade glömt att man längtade efter och övermannas totalt och blir försvarslös och skinnet knottrar sig och det rinner en liten tår... "
En annan person vet ingenting om grillning, egentligen, men det pratas så mycket grillning på jobbet att han blir den som alltid har bästa tipsen om briketter och såser, fast hans hjärta egentligen är långt borta – hos henne.
En tredje besöker en annan familj och ser bara hur välordnat och fint allt är, och jämför med sin egen familj: "Vi som inte riktigt håller ihop i sömmarna med barn som blir som de blir och mannen som tittar på en som att man var ett nödvändigt ont och varenda gnutta av kraft man har går åt till att klara nästa dag och nästa och nästa … Det vore nåt det, snacka om loppisfynd!"
Det är inte mycket action, men desto mer besök i personernas själsliv.
– Det är väl lite det jag fascineras av. Man ser varandra men ser bara en jätteliten pusselbit av det som är hela människan. Om man sitter runt ett mötesbord visar man bara den lilla biten, men det finns ett helt universum i var och en av de här människorna, säger Sara Wibeck.
Hon jobbar med så kallad HR, human resources – människor och personalfrågor, alltså – och beskriver sig som beteendevetare med förkärlek till arbetsrätt. Skriver gör hon allt som oftast i jobbet, och "en årlig svårt ambitiös dikt till kräftskivan", men novellerna är något nytt.
– Det som var förunderligt var att jag hade ingen plan när jag började skriva. Jag hade en lite lugnare period när jag fasade ut en anställning samtidigt som jag startade upp mitt företag igen. Jag kände att jag måste fokusera på något annat. Det var som att det rann till bara, en riktigt häftig känsla, berättar hon.
Att det var rätt tid i livet, med barn som inte var så små längre, spelade förstås också roll. Och formuleringsförmågan är det inget fel på:
– Om man har en liten åkerlapp som är ledig måste man passa på att odla där innan något annat växer upp, säger Sara Wibeck.
Arbetsnamnet var "Livet", men titeln blev till slut "Det som också var sant". Hon skickade sitt manus till några förlag och blev överlycklig när hon fick napp. Att få hjälp av en redaktör och formgivare kändes lyxigt.
– Boken kom ut 14 december. Berättelserna lever sitt lilla liv och har det bra, säger hon.
När hon hälsade på hemma i Söderköping fick hon syn på sin bok i den lokala bokhandeln:
– Den låg där på ett bord bredvid Elena Ferrante, och jag tänkte "Lilla bok, måtte du klara dig!"
Hon säger att noveller är en form som passar henne. Att läsa skådespelaren Jonas Karlsson var en aha-upplevelse, och hon nämner även Alice Munro:
– Man får vara med en liten stund och kika in i några liv, sedan är det klart.
Och kanske det är mer på gång:
– Jag märker jag att det börjar sippra fram nya små tankar som måste formuleras ner.