Jan Guillou delar upp sina skrivår i tre delar. Mellan januari och juni isolerar han sig och skriver. Därefter följer ett sommaruppehåll innan det på hösten är dags att prata om sig själv och sin bok på olika mässor och Bokens dag-arrangemang. Bland annat besöker han Linköping på måndag, 7 oktober. 

– Det är en del av arbetet som har blivit nästan lika naturligt som skrivandet. Det är också så att när man skriver och är helt isolerad så upplever man läsarna som en illusion eller en abstraktion. Men under hösten blir de verklighet. Det tror jag att varje författare behöver, säger Jan Guillou. 

Det har gått åtta år sedan läsarna först fick stifta bekantskap med bröderna Lauritz, Oscar och Sverre i den första boken i serien "Det stora århundradet". När historien nu har kommit fram till 1980-talet är det den tredje generationen som står i fokus.

– Familjen hamnar i 80-talsverkligheten med girighet, fastighetsspekulation, aktiespekulation och väldig förmögenhetstillväxt. Man kan säga, eller rättare sagt: det är så att år 1980 så nådde den svenska jämlikheten längst efter decennier av socialdemokratisk utjämningspolitik. Sedan dess har utvecklingen gått åt andra hållet, konsekvent utan minsta hack i kurvan. Boken handlar om en förändring som inte syns för den som är direkt närvarande. Då gäller det att skildra detta utan alltför stor efterklokhet. 

Hur påverkas skrivandet av att serien har nått fram till perioder som du själv var med om?

– Det är den oundvikliga konsekvensen! Det kan synas märkligt men det är på något sätt svårare att researcha och skildra en tid som man själv har upplevt, än exempelvis 1910-talet. Det gäller då att kunna se skogen för alla träd. 

Hade du en klar bild om var historien skulle ta vägen när du sjösatte serien 2011? 

– I stora drag så visste jag nog hur det skulle gå, och inte bara världshistoriskt för det säger sig självt. Det beror delvis på att jag använder mig av min egen släkt och familj som en slags byggnadsställning. Det är inte någon slags biografisk skrift utan jag använder dem som modeller. Ibland är det väldigt likt och ibland är det väldigt påhittat. Redan i bok fyra så försvinner den äldste broderns äldste son Harald ur handlingen 1943. När det inträffar så vet jag att han ska komma tillbaka i bok tio.

Guillou har kommit ut med en ny bok i serien varje år. Likadant var det med hans två andra stora bokserier, de om korsriddaren Arn och underrättelseofficeren Carl Hamilton. Hans flitiga produktion förklaras genom en strikt disciplin där han skriver två pass om dagen, fem dagar i veckan. Under höstperioden varvar han sina publika framträdanden med att förbereda för nästa bok så att researchen är gjord när vårens skrivande börjar igen.

Hur känns det nu när serien närmar sig sitt slut? 

– Jag har 400 meter kvar till toppen av Mount Everest och då och då, vid god väderlek, kan jag tidvis se toppen. Och ändå är saken inte avgjord eller självklar på något vis utan det är de svåraste 400 meterna kvar. 

Vad han ska göra när den sista boken är färdigskriven vill han inte tänka på.

– Jag upplever det som att när jag skriver den sista meningen på sista sidan så kommer jag omedelbart att falla ner död. Det är en slags metafor, jag varken tror eller hoppas att det slutar på det viset. Jag vill inte tänka längre än så. Nu måste jag få ihop det här jätteprojektet.