Emma AdBåge beskriver sig själv som en betraktare. När den Augustbelönade författaren och illustratören från Sya sommarpratade i P1 sade hon att hon inte har någon fantasi. Hon ser och lyssnar på människor i vardagliga situationer, och får sina idéer där.
– Det droppar fortfarande in kommentarer från lyssnare som säger att "sån där är jag också", berättar Emma AdBåge.
– Det är förstås en överdrift att säga att jag inte har någon fantasi. Men jag måste inte hitta på allt när verkligheten gör så bra ifrån sig!
Den nya boken heter "Naturen" och berättar om människorna i en liten by. De älskar vackra, röda höstlöv. Men inte jobbiga bruna löv, då sågar de ner trädet för att slippa räfsa mer. Trädet blir bra brasved, men skuggar dåligt nästa sommar. Allt de gör får konsekvenser.
Boken handlar väl inte specifikt om klimatfrågan, säger Emma AdBåge.
– Jag har tänkt på den mest som en skildring av hur vi bär oss åt i vardagen: det fåniga, tramsiga, dumma i att försöka stävja något ogräs, eller hur vi förhåller oss till snö. Men såklart; när vi behandlar naturen som nån slags scenografi som bara är till för oss, är det ju underförstått att det händer större grejer också.
Bokens text är lite lakonisk till en början. "Utanför vår by ligger lite annat. Det kallas för Naturen. Men det är mest bara skog, nån sjö, lite buskar och nåt hav." Tonfallet påminner om lekande barn som beskriver den osynliga värld de uppfinner tillsammans.
Efter hand stegras tonen, när det blir oväder: "Grenar går av och det flyger frozen bananas och asfalt och skit". Till slut ropar byborna "Jävla natur!". Den som läser högt för en ung lyssnare riskerar att mötas av kommentaren "du svärde". Emma AdBåge vet att hon kan stöta på invändningar, men använder kraftuttrycken med omsorg.
– Jag är inte intresserad av att skildra människor som bara gör rätt och riktigt. Språket säger så mycket om den som pratar.
Teckningarna, skenbart naiva och estetiskt effektiva som vanligt, är gjorda i gouache och blyerts. De vuxna har stora kroppar och små huvuden.
– Mitt manér får följa texten, säger Emma AdBåge.
Ibland åker hon ut i skolor och möter sin publik. Lite sånt blir det i höst också, medan Bokmässan ersätts av digitala sändningar. Men mest väntar jobb vid ritbordet hemma i Väderstad.
– Jag är ju rätt folksamlingsskygg, även när det inte är pandemi.