1. Porträtt av Stephen Foster av okänd konstnär. 2. Giuseppe Morettis Stephen Foster-skulptur fanns fram till 2018 att se i Pittsburgh.
Essä
I april 2018 flyttades den store italienske immigrantskulptören Giuseppe Morettis staty av kompositören Stephen Foster bort från Schenley Plaza i Pittsburgh. Moretti hade redan gjort sig känd i Europa när han begav sig över Atlanten 1888, bland annat hade hans byst av kejsaren Franz Josef I visats på den stora internationella konstutställningen i Paris. I USA skulle han göra sig känd genom sina krigsmonument och sin kyrkokonst, men framför allt för den 17 meter höga järnskulpturen “Vulcan” (1904), den största i världen, som finns att se i Birmingham, Alabama.
Morettis Foster-staty restes 1940 och har länge varit föremål för debatt i Pittsburgh, för vid kompositörens fot sitter en svart amerikan och spelar banjo, en gestaltning av figuren “Uncle Ned” i sången med samma namn från 1848. Statyns kritiker hävdar att den glorifierar de vitas “appropriering” av den svarta kulturen på “värsta rasistiska sätt”. I stället planerar man att i placera dit en skulptur som hedrar en betydelsefull svart kvinna från staden.
Visst är det utslaget av sämsta sortens identitetspolitik och ett kulturmord? För musikhistorikerna har de rasistiska inslagen i Fosters sånger länge varit kända och diskuterade, ofta framfördes de också när det begav sig av vita artister utspökade för att föreställa fattiga svarta i sydstaterna. Samtidigt är det som vanligt med mänskligt skapande motsägelsefullt. Foster lämnade sällan sitt Pennsylvania och begav sig endast till det södern han så ofta romantiserade under sin bröllopsresa 1854. Fosters skapande var tvetydigt, han skrev musik till abolitionistiska pjäser och hans strävan tycks ha varit att subversivt förändra söderns inställning till de svarta, även om hans egen inställning till slaveriet faktiskt inte är känt. Han var och är också mycket populär i södern. Kentucky, en gränsstat under inbördeskriget, har Fosters “My Old Kentucky Home” (1852) som sin delstatssång och Florida har valt Fosters “Old Folks at Home” (1851) som sin.
Foster var något av en amerikansk Wolfgang Amadeus Mozart, han gick bort endast 37 år gammal 1864 i vad som kan ha varit ett självmord, men hade då redan i praktiken skapat grunden för den amerikanska sångtraditionen. Foster var klassiskt skolad, han både studerade och arrangerade musik av Johann Sebastian Bach, Mozart, Ludwig van Beethoven, Franz Schubert, Felix Mendelssohn, Gaetano Donizetti och Johann Strauss. Influenserna från europeiska konstmusiken sammanförde han med den folkmusik han snappade upp från skotska, irländska, italienska och tyska migranter samt de svarta slavarnas sånger. Resultaten blev undersköna romanser och finstämda psalmer med en alldeles egen mångskiftande amerikansk klang.
Bland hans mest kända sånger finner vi “Oh! Susanna” (1848) och “Beautiful Dreamer” (1865), men i sin nya bok “Låtskrivarkonsten” väljer Nobelpristagaren Bob Dylan ut Fosters mindre bekanta “Nelly was a Lady” (1849) som centrum för den kanon han skriver fram för den moderna populärmusiken. Det är något av det vackraste och sorgligaste som komponerats och Dylan lyfter fram den svarte amerikanske bluessångaren Alvin Youngblood Harts gripande inspelning av sången från 2004. Romansen utspelar sig i Virginia och sjungs ur en bomullsplockares perspektiv, en ung man som mist sin älskade Nelly, som alltför tidigt ryckts ifrån honom. Youngblood Harts framför den i all sin enkelhet ensam med en gitarr, hans röst brister när den ekar av historiens lidande.
Juden Dylan gör en viktig poäng här, Fosters musik har ingenting med hudfärg att göra, den tillhör oss alla. Klarsynt placerar Dylan också Foster vid sidan av författare Edgar Allan Poe som en av de främsta representanterna av den mörka amerikanska romantiken, “Nelly was a Lady” har samma sorgsamma och spöklika stämning som Poes dikt “Lenore” (1843), hur den outhärdliga smärtan i allt förlora någon man älskar djupt till den skönaste konst.
Edgar Allan Poe 1840.
Dylan är bekymrad över samtidens politiska korrekthet, hur ointresset och den bristande fantasin gör att moderna människor fördömer tidigare generationers erfarenheter och skapande. Han räds att amerikanerna är på väg att förlora något, all den kultur som gör det möjligt för dem att ens förstå vilka de är.
Ray Charles 1968.
Det är därför talande att den svarte soulpionjären Ray Charles fick en stor hit med sin version av Fosters “Old Folks at Home” kallad "Swanee River Rock (Talkin’ ’Bout That River)” 1957. Dylan skriver om Charles "I Got a Woman" (1954), som ett exempel på hur den blinde artisten tog den fromma gospelsången "It Must Be Jesus" och korsade den med jazz och rythm’n’blues för att få till en sekulär hitlåt om en man som hittat den perfekta kvinnan, varm, generös och huslig.
“Låtskrivarkonsten” består av 67 essäer om lika många sånger som Dylan har skrivit på sedan 2010, alltså innan han tilldelades Nobelpriset i litteratur för sex år sedan. Och visst är det ett verk av en Nobelpristagare. Dylan har en utpräglat personlig stil som inte påminner om något annat och han lyckas verkligen tränga in på djupet i populärmusiken för att visa dess distinkta konstform, precis som han själv gjort i sin egen musik. Den engelska titeln är också bättre, “The Philosophy of the Modern Song”, den uttrycker klarare vad Dylan faktiskt gör i sina texter, han söker filosofiskt en slags essens av vad den moderna sången är genom att djuptolka den och placera den i dess kulturella och historiska sammanhang. Det blir tydligt för oss att vi inte kan förstå populärmusiken om vi inte greppar dess litterära rötter i sådant som Bibelns berättelser, William Shakespeares pjäser eller Walt Whitmans poesi.
1. Walt Whitman 1887. 2. William Shakespeare, målning av John Taylor från 1610.
1. The Drifters 1971 2. The Platters 1955.
Utöver Ray Charles får förstås soulmusiken sitt utrymme. Dylan skriver om The Platters “My Prayer” (1956), en popversion av den rumänske violinisten George Boulanger 30 år äldre sång “Avant de Mourir” (1926), “Innan döden”, samt min personliga favorit “Saturday at the Movies” (1964) med The Drifters.
Temptations “Ball of Confusion” (1970) tillägnas ett eget avsnitt, Dylan skriver om en låt som fångade hela sin samtids kaos med raskravaller, skenande brottslighet och narkotikamissbruk, ett blodigt Vietnamkrig, lögnaktiga politiker och inte minst rymdraketer på väg upp i skyn.
The Temptations 1969.
Särskild kärlek visar Dylan för soulgruppen Harold Melvin & the Blue Notes ballad “If You Don’t Know Me by Now” (1972), en sång om att fullt ut visa vem man är för den man älskar med risken att bli missförstådd och avvisad.
Den poppigare soulen växer fram ur den ruffigare bluesen. Dylan väljer bort kända namn som Muddy Waters, Howlin’ Wolf och B. B. King för andra artister som Jimmy Reed och Little Walter.
Reeds raka och enkla gitarrspelande inspirerade sedan rockartister som Elvis Presley och Rolling Stones. Dylan framhåller Presleys hit “Big Boss Man” (1961), en blues för proletariatet som svär över chefen som kör med en.
Reed söp i praktiken ihjäl sig och en lika stor suput var Little Walter, även om han till slut dog av sviterna efter ett av många krogslagsmål. Walter är framför allt betraktad som en av historiens främsta munspelare och Dylan väljer ut hans “Key to the Highway” (1958), en gammal bluesstandard av okänd härkomst först inspelad 1940 om att bara lämna allt och ge sig av. För Dylan var Walter inte så mycket posör som många av de andra bluesartisterna, han levde och dog i den verklighet han själv sjöng om.
Dylans urval av sånger väger över mot den musik som formade honom själv som låtskrivare och artist, från 1920-talets bluegrassinspelningar (flinka banjospelare som skulle få Yngwie Malmsteen och andra snabbspelande elgitarrvirtuoser gröna av avund) och annan folk- och bluesmusik som så egentligen utvecklades till en slags rock’n’roll innan det fanns ett ord för den. Tyngdpunkten ligger på 50-talets country- och bluesmusik och inte minst crooners som Perry Como, Bing Crosby, Dean Martin, Frank Sinatra och italienaren Domenico Modugno och hans schlagerhit “Volare” (1958).
Hank Williams 1951.
Dylan kan knappast kringgå Herr Country själv, Hank Williams, och tar sig an hans utlämnande “Your Cheatin’ Heart” (1953), en sång om att rannsaka sig själv och med vilken hänsynslöshet man farit fram mot nära och kära. Själv plågades Williams av både alkohol- och morfinmissbruk och samma år som sången släpptes som singel somnade han in obemärkt i baksätet på en bil på väg till en konsert.
Johnny Cash 1969.
Vännen Johnny Cash får med två låtar i Dylans lista. Countrysångarens “Big River” (1958), en vacker ballad där Mississippi blir en metafor för den kärlek som runnit sångjaget ur händerna. Samma år skrev han sången “Don’t Take Your Guns to Town” om en ung cowboy som beger sig till beväpnad till staden saloon för att visa sin manlighet, men vars brist på erfarenhet gör att han själv faller död till marken. Dylan konstaterar att Cash, trots sin begränsade barytonröst, är en av de riktigt stora gospelsångarna, svartklädd och med dystra eller galghumoristiska sånger om människans skuggsidor, förmedlade han evangeliet och tron på försoning och förlåtelse med en övertygelse som ingen annan.
Ännu en av countryns dysterkvistar som Dylan skriver om är Jimmy Webb, hans “By the Time I Get to Phoenix” (1965) är onekligen en av bästa sånger som skrivits, enligt Sinatra till och med den bästa. Webb är en fantastisk lyriker och har jämförts med den store amerikanske novellisten O. Henry. Det är en gripande sång om en man som lämnar sin kvinna medan hon ännu sover och hur han från olika geografiska platser beskriver hur hon i realtid alltmer blir medveten om att hon blivit övergiven utan att ens få ta ett riktigt farväl.
Den manodepressive countrysångaren Townes van Zandt hör till de amerikanska låtskrivare som kan mäta sig med och rent av överträffar författaren själv, inte minst som textförfattare. Dylan väljer att skriva om hans sorgsna ballad “Pancho & Lefty” (1972) som Willie Nelson och Merle Haggard toppade listorna med 1983. Det är en existentiell berättelse om två banditers härjningar i gränstrakten mellan Texas och Mexico, om att försöka finna sig själv, om ett stort svek, och att till slut tvingas möta sitt öde. Själv lindrade Zandt sin psykiska ohälsa med narkotika och på nyårsdagen 1997 slutade hans hjärta slå efter år av tungt missbruk.
Townes van Zandt 1995.
Willie Nelson och Merle Haggard spelar tillsammans i Las Vegas 2007.
Willie Nelson omskrivs också av Dylan, hans hit “On the Road Again” (1980), en sång om att turnera runt med sitt countryband genom USA i hopplös väntan på att det stora genombrottet. Nelson bildade så småningom supergruppen The Highway Men” 1985 med Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings. Den senares hit “I’ve Always Been Crazy” (1978) väcker Dylans intressen, Jennings sjunger om att våga öppna sig för en kvinna när man bär på så mycket mörker, ilska och bitterhet som han själv. Jennings levde under många år under både amfetaminet och kokainets förbannelse.
Waylon Jennings 1978.
Bland 50-talets rock’n’roll-pionjärer skriver Dylan förstås om den store Little Richard, en så här i efterhand tämligen “queer” figur som fyllde sånger som “Tutti Frutti” (1955) och “Long Tall Sally” (1956) med förtäckta normöverskridande element som transvestiter och homosexuella.
Little Richard 1966.
Och så har vi kungen själv, Elvis Presley, underklasspojken från Tupelo som liksom Richard uppträdde sminkad och i färggranna kostymer. Dylan tar med två av hans sånger som båda handlar om pengars makt och förbannelse, något Presley erfor i sitt eget liv, både att sakna dem och att ha alltför mycket av dem. “Money Honey” från 1956 (först inspelad av Clyde McPhatter and the Drifters 1953) är en klagosång från ett kapitalistiskt samhälle, hur både hyresvärden och kvinnan man älskar tråkar en för att man saknar den enda som räknas. I “Viva Las Vegas” (1964) där kasinot är mammons tempel, det moderna samhällets Lustgård där alla är höga på tron om vinsten till de förvisas tomhänta till fattigdomen och bakgatorna långt bortom neonljusen och spelborden.
Elvis Presley 1956.
Presley fick en hit med “Blue Suede Shoes” (1956), men den spelades in redan året innan av Carl Perkins, som egentligen är det främsta exemplet på tidens popmusikblanding av svart blues och vit country. Hur som helst hamnade han i kungens skugga.
Ändå finner Dylan den sköne överklassynglingen Ricky Nelson som den amerikanska rockmusikens främste förkunnare. I egenskap av begåvad skådespelare var han redan som pojke ett känt namn i vart amerikanskt hem och så småningom skulle han skriva in sig i filmhistorien i rollen som Colorado Ryan i Howard Hawkes klassiska västern “Rio Bravo” (1959). Som popstjärna gav Nelson röst åt ett städat amerikanskt helylle mansideal, tidens hjältar var stiliga, ambitiösa och atletiska unga män med romantiskt sinne och känslighet. Inte minst fångas allt det i hans hitsingel “Poor Little Fool” (1958), en sång om att bli lekt med och få sitt hjärta krossat av flickan man förälskat sig i.
Ricky Nelson 1958.
Ricky Nelson 1959.
Nelson var en av de fantastiska amerikanska artister som skuffades undan av de rebelliska och långhåriga invaderande britterna i början av 60-talet och förvandlades mot sin vilja till en nostalgiakt som påminde om det gyllene efterkrigsamerika som gick förlorat i Vietnams djungler.
Ricky Nelson jagas av de kvinnliga fansen under sin turné genom USA 1958.
Ricky Nelson under inspleningen av Howard Hawks film "Rio Bravo" 1958.
En udda svart korp i sammanhanget var Roy Orbison. Han var svart, i sitt hår, sina kläder och solglasögon och han klev in 60-talets glättiga och framåtblickande popvärld som en gengångare från 1800-talets mörka amerikanska romantik. Givetvis spelade han i Fosters “Beautiful Dreamer” och drömmen är ett återkommande motiv i hans musik.
Orbisons kompositioner är endast på ytan vanliga poplåtar, inom formatets gränser bröt han mot alla konventioner. Musikvetarna hävdar att vi här egentligen inte har med rock att göra, Orbison skrev poplåtar som om det var en helt egen gren av den västerländska konstmusiken och med sitt otroliga röstregister utvecklade han ett helt eget sätt att sjunga och kallades mycket riktigt “rockens Caruso”. Han sjöng om den djupaste saknad och ensamhet i sånger som “Only the Lonely”, “Running Scared”, “Crying” och “In Dreams”.
1. Roy Orbison 1965. 2. Den allvarsame Roy Orbison bjuder på ett leende under ett besök i Sverige 1956
Det finns en mystisk närmast utomvärldslig kvalitet i Orbisons stämma och sånger som fortsatt att trollbinda. Ett viktigt skäl till det är att hans excentriska och flytande stil åter blev populär under 80-talet med den amerikanske surrealisten David Lynchs postmoderna filmer, bortom givna sanningar och normer.
Dylan väljer Orbisons hit ”Blue Bayou” (1963), en sång om att minnas och drömma sig tillbaka till en magisk sommar, en utopisk plats av lugn och ro långt borta från ensamheten och sorgen. Orbison blir Dylans bro mellan 50- och 60-talet.
Den brittiska invasionen, den period under 60-talet då engelska band som Beatles och Rolling Stones dominerade de amerikanska topplistorna (vid sidan av Dylan själv), är han sparsam med att ge utrymme. Han väljer i stället The Who och deras “My Generation” (1965), en raskt spelat rythm’n’blues som drivs fram av Pete Townshend korthuggna aggressiva gitarrspel, för att definiera den “boomer”-generation av 40-talister Dylan själv tillhör och det uppror det gjorde mot sina föräldrar, de män och kvinnor besegrade nazisterna och japanerna och byggde det Amerika deras otacksamma barns revolterade mot.
The Who 1965.
Annars är det udda The Fugs som får representera 60-talet med deras låt “CIA Man” (1967), där den amerikanske underrättelsetjänstagenten blir superhjälte. Gruppen följde inga regler och spelade in lite vad som helst hur som helst, kreativiteten och lekfullheten flödade fritt. De kunde musiksätta Sapfos dikter ena stunden och skriver hymner till Ramses II den andra. “Det mest vulgära det mänskliga sinnet kan greppa”, så beskrevs de i en FBI-akt från tiden.
I skiftet mellan 60- och 70-tal väljer Dylan två rockgrupper som sticker ut, Grateful Dead och The Allman Brothers. De förra valde en helt egen väg i sitt sätt att blanda traditionell amerikansk musik med världsmusikens influenser i en rytmisk och dansant rock. Deras sång “Truckin’” (1979) är bevarad i USA:s Kongressbibliotek och betraktat som en nationalskatt, blues och fokmusikinfluenser blandas och skildrar en polisräd som bandet blev föremål för på grund av deras narkotikainnehav.
Grateful Dead.
Allman Brothers Band från Jacksonville i Florida startade det som har kommit att kallas “southern rock” genom att sammanföra blues, jazz och country och forma sin musik utifrån avancerad improvisation. Dylan väljer deras sång “Midnight Rider” (1970) som har det bluesens klassiska tema om att vara flykt från något, kanske sig själv. Den framförs med en akustisk gitarr, congas och en mjuk elorgel som bär Gregg Allmans kraftfulla och desperata röst.
The Allman Brothers uppräder i tv 1972.
The Allman Brothers under 1970-talet.
Dylan ignorerar helt David Bowie, Marc Bolan och glamrocken, men den brittiska punken får sin beskärda del av hans uppmärksamhet, även om rockpoeten konstaterar att det mesta som kom ur den inte imponerar på honom. Han väljer Elvis Costello & The Attractions “Pump it Up” (1978), givetvis inspirerad av Dylans egen "Subterranean Homesick Blues" (1965), en ironisk uppgörelse med rockmusikens hedonistiska världsfrånvändhet framförd av en “återuppstånden” Buddy Holly med hornbågade glasögon och kostym. Dylan konstaterar att den socialt medvetne Costello bar den där värdigheten som britterna åtminstone alltid hade, att oavsett hur fattig du än är ska du alltid vara propert klädd.
Elvis Costello 1986.
The Clash finner Dylan vara det mest intressanta som kom ur punken, även om bandet ständigt överproducerar sina låtar och gjorde det onödigt svårt för sig. Men deras musik präglas inte som Sex Pistols och de andra punkbanden av ilska, utan snarare av desperation. De utgjorde ett tvärt brott mot den “Beatlemania” och “Swinging London” som satte tonen för 60-talets tillförsikt i framtiden, 70-talet ekonomiska regression har slagit hårt mot den brittiska arbetarklassen och värre kommer det att bli. Det vi hör i “London Calling” (1979) är hur rå rock och svängig reggae sammansmälter i en korthugget´n marschliknande rytm och Joe Strummer sjunger alltmer förtvivlad om en urartat social situation i den brittiska huvudstaden med gränslös polisbrutalitet och skenande narkotikamissbruk. Under slaget om Storbritannien 1940–41 var “London Calling” en vädjan om militärt och humanitärt bistånd från det enda landet som stod upp mot Nazityskland, “London Calling” knappt 40 år senare är ett rop på hjälp från ett samhälle på väg att förlora sitt sociala samvete.
The Clash uppträder på Gröna Lund i Stockholm 1977.
Bland Dylans urval kan vi också notera att hans “efterapare” Bruce Springsteen saknas, i stället är det Jackson Browne som han lyfter fram, det unga geniet som bara vid 16 år gammal skrev den klassiska hiten “These Days” (1967) åt sin flickvän, den äldre tyska supermodellen och popstjärnan Nico. I “The Pretender” (1977) framträder en både komplex lyrik och melodi som målar upp starka och känslosamma bilder av den amerikanska arbetarklassens vedermödor under ett decennium av ekonomisk prövning, sönerna som försvann i Vietnams djungler och som fick se Richard Nixon döda den demokratiska redbarheten genom Water Gate-skandalen. De som vaknade upp ur den amerikanska drömmen insåg att den bara var en illusion.
Jackson Browne, uppträder i Zuccott Park i New York för att stödja vänsterrörelsen Occupy Wall Street.
Browne, själv vänsteraktivist, introducerade poeten och skådespelaren John Trudell för musiken. Trudell, som själv var bördig från Dakotafolket, ägnade sitt liv åt att kämpa för den amerikanska urbefolkningens rättigheter. Det kostade honom hans familj, några okända personer satte eld på hans husvagn och blockerade dörren så att hans gravida hustru och tre barn brann inne. Dylan skriver om hans sång “Doesn't Hurt Me Anymore” (2003) där Trudell uppgiven över världens orättvisor och år av lidande och åsidosättande vänder sig till förfäderna i natthimlen för att genomgå återfödelse.
Dylan ger inte mycket för nyare musik, men bland 2000-talets artister väljer han också ut sångaren Warren Zevon som skivdebuterade redan 1970. Dennes sista platta “The Wind” (2003) spelades in när han 56 år gammal var döende cancer. Zevon tolkar bland annat Dylans “Knockin’ on Heavens Door” (1973), men det är inledningsspåret “Dirty Life & Times” som intresserar Nobelpristagaren. Zevon har levt ett hårt och hedonistiskt liv utan begränsningar och hänsyn, han har varit den ironiske skrävlaren och cyniske observatören, men nu är han en bruten och ensam människa som snart står inför sin Skapare.
Warren Zecon uppträder 2001.
Av de 67 sångerna är det bara fyra som framförts av kvinnor. I övrigt förekommer de inte sällan i misogyna ordalag i de sånger som Dylan väljer ut, framför allt som förföriska häxor i Santanas latinoblues “Black Magic Woman” (1970) och The Eagles rockklassiker “Wichy Woman” (1972).
Dylan väljer förstås Judy Garland, barnstjärnan som brann så starkt att hon slocknade efter bara 47 år, och hennes version av Harold Arlen och Johnny Mercers musikalklassiker “Come Rain or Come Shine” (1946) som hon sjöng in på skiva 1956. En låt om att helhjärtat älska någon oavsett vad som händer.
Judy Garland 1956.
Nina Simones blues “Don’t Let Me Be Misunderstood” (1964) spelades in med piano, harpa och stråkar, en sång som om en svart kvinnligt genies utanförskap i en vit och manlig värld.
Nina Simone 1965.
Chers stora hitlåt "Gypsys, Tramps & Thieves" (1971) är en poppig folksång sjungen ur en ung zigenerskas perspektiv, en historia om socialt utanförskap, rasism, prostitution och tonårsgraviditet. En illa förtäckt metafor för Chers eget hårda liv och rotlöshet före de stora framgångarna som artist.
Cher 1971.
Dylan konstaterar att det är amerikanernas sångskatt som kan föra dem tillbaka till sig själva, som kan göra Amerika “great” igen genom självkännedom om den smältdegel de format ur och en insikt om att musiken inte har några gränser.