Som vanligt domineras Livekarusellen av hårdrock och punkinfluerad indierock. Det är inget av de åtta finalbanden som musikmässigt sticker ut vilket gör kvällen lite enformig.
Yarp inleder med att visa att det går att spela hårdrock i strumplästen. Det ser kanske inte så tufft ut, men funkar. Bästa spelningen jag sett med Yarp hittills.
27 Days skulle tjäna på en dos ilska, toppad med intensitet. Sunset Sailors skulle klä bättre i rejäla leenden och med lösare tyglar på musiken. Messerys långrocksframtoning skrämmer mig även om deras musikal-hårdrock bitvis imponerar. Särskilt mångfacetterade sångaren Gustav Helmersson. Cydonia sätter det musikaliska men behöver arbeta på en enhetlig image.
Med bara 12 minuters speltid gäller det att hugga tag i publiken och inte släppa taget. det struntar Norrköpingsbandet Projectu i. Av någon anledning slösar de 8 minuter på ofokuserat instrumentalt trevande. När de väl tar sig för att sjunga i sista låten låter det faktiskt riktigt bra. Men det är alldeles för sent, jag har redan givit upp.
Min favorit under kvällen är Linköpingstrion Paint Everyday Orange. Dels för att deras indiepop är kvällens mest avslappnade bidrag, dels för att den osar nittiotal, tiden då Linköping var framstående i genren. Sjungande gitarristen Sara Axelsson har en perfekt sångröst för musikgenren och hon är charmigt cool på scenen. Det är naivt, på det där bra sättet. Fortsätt spela, ta ut svängarna och bli ännu bättre!
Avslutande Köttsoppa är det enda bandet som tar i så hela Arbis håller på att kantra. Det får bära eller brista. Jag gillar den kaotiska attityden. Men att blanda punk med rap, det gillar jag inte.
Medan förra årets vinnare Fredrik "Skanky Fred" Karlsson underhåller räknas publikens röster och juryn brottar fram ett resultat. Jag är nervös, mest för att minuterna till deadline snabbt tickar fram. Men så sticker Studiefrämjandets Kaj Sivervik fram sin yviga kalufs genom dörren och viskar:
- Paint Everyday Orange har vunnit.