Först tänker jag: äntligen ett nytt svenskt plock-ihop-pojkband. Sedan inser jag att ironi inte alltid går fram i skriftlig form. Youngblood är Fredrik Kempes försök att leka Louis Walsh: ett vi-är-yngre-än-Boyzone-någonsin-varit, vi-är-mindre-välkammade-än-Westlife femhövdat fackeltåg av röstskolade gossar.
Någon home run blir det inte för debuten Running home to you. Skivan är ett spretigt sprinterlopp i olika pojkbandsstilar som aldrig riktigt besvarar om Youngblood vill låta som Josh Groban, Jedward eller Arvingarna.