Winnerbäck tar ett steg ut ur tystnaden

Det plingar till i hissen på stora Scandic och ut kommer Sveriges största rockstjärna - nyduschad, nyäten och... inte nyrakad. Han är tillbaka i Linköping för att så smått runda av en turné som började dramatiskt med svininfluensa och inställda konserter, men som nu fått riktig vind
i seglen.Bandet är exakt samma som värvades inför inspelningen av 2007 års helakustiska folkmusikalbum Daugava och efterföljande turné. Annars är allt tvärtom. Framför allt är senaste skivan, Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen, fullständigt elektrisk. Och mest kontroversiellt är förstås att Lars Winnerbäck för första gången nyttjar syntar.- Akustiska gitarrer stod mig upp hit, säger han och måttar handen i höjd med adamsäpplet.- Och sån där amerikansk countryinspirerad musik orkade jag inte höra ens. Jag lyssnade inte ens på Dylan ett tag. Men just syntar... det är inte så mycket. Det är lite pads och den där slingan i Jag får liksom ingen ordning, men den kom först under repperioden. Vi tänkte att vi ville göra en rockskiva, och jag ville spela elgitarr, eftersom jag just hade köpt en ny. Jag har spelat alldeles för lite elgitarr i livet. Dikter hjälpte
De senaste fyra albumen har gått från bredbent Springsteen-rock till avskalad countrypop till folkmusik till Kent-rock. Rent soundmässigt, vill säga. Själva grundlåtskrivandet är sig ganska likt. Men blir svårare och svårare, och härom året höll han på att gå in i väggen låtskrivarmässigt. Det tog plötsligt fruktansvärt lång tid att få ur sig varje låt. Lösningen kom i julas.- Helt plötsligt en dag började jag skriva dikter. Hur många som helst. Långa. Jag struntade i om de var bra eller dåliga, jag bara skrev och skrev. Sen när jag skulle göra låtar snodde jag massor med grejer från dikterna. Man hade ju en jättemängd med ord att sno ifrån. Det var ett himla kul sätt att jobba påSkrivkrampen började under arbetet med den tunga Daugava, som kom 2007.- Det var trögt. Men det var ju en jobbig period över huvud taget.Daugava var väldigt personlig. Skriver du sånt utan att tveka?- Jaa. Näej. Eller... skriver gör jag, men jag kanske inte ger ut det utan att tveka. Jag är inte så känslig för att berätta om mig själv i musik och texter, men när jag ska berätta om andra tvekar jag. Eftersom det handlar om min familj. Att skriva om dem känns inte rättvist.Inget socialt geni
Har du ett behov av att skriva av dig skilsmässor och annat jobbigt?- Ja, jag antar det. Det har varit mitt sätt att uttrycka mig hela livet. Jag har alltid haft svårt att uttrycka mig på andra sätt. Jag är inget socialt geni och jag är en slow starter på alla möjliga sätt. Jag tycker inte att jag kommer på vad jag ska säga, nånsin, mer än när jag får lite tid på mig och sitter i fred.Din enda restriktion inför den här intervjun var att du inte ville lämna hotellet...- Mm. Den typen av uppmärksamhet känns lite genant. Även när jag inte var känd var det jobbigt, säger han och skrattar till.- Jag har ju valt ett väldigt konstigt yrke, eftersom jag inte tycker att det är kul när folk tittar på mig. Men nu gör ju folk det, och då får jag undvika att gå ut i stället.Med tanke på hur jobbigt allt det här är för dig - har det aldrig känts som ett alternativ att lägga av med spelandet?- Nu är det ju försent. Men jag tycker inte om uppmärksamheten. Jag tycker inte om begränsningarna i att vara känd. Jag tycker inte om att min son har en konstig pappa. Jag kan inte säga att jag gör det för pengarna, för de behöver jag inte. Jag gör det bara för att jag tycker att det är kul att spela.Han hejdar sig och inser att det börjar låta lite gnälligt.- Jag är lite dålig på att se fördelarna med det här livet. Jag har gått och tyckt att fan vad jobbigt jag har det, men jag fattar ju att det är många som skulle vilja byta.

Winnerbäck tar ett steg ut ur tystnaden

Ända sedan han var liten har han tyckt att det är jobbigt att stå i centrum, och han är känd för att inte vilja prata om sig själv i tidningar och tv. Lars Winnerbäck gör ett sällsynt undantag från medietystnaden.