Vita och blåa hjältar i svart

Det måste vara årets mest optimistiska titel, så optimistisk att den går över gränsen till ren utopi. Verkligheten ser - dessvärre - en aning annorlunda ut. Som nån sa till mig häromkvällen medan vi bevittnade ett träningspass med IFK:s framtid, P97:orna: den här delen av säsongen är numera den allra roligaste eftersom hoppet då fortfarande är vid liv. Efter fyra hemmamatcher brukar det vara borta.
Men hoppet är det sista som överger människan, och det är definitivt det sista som överger Magnus Nilsson. Hans tro på laget har en rent existentiell grund. Som dramatiker och skådespelare har han flera gånger framfört sina sympatier för IFK Norrköping. Och även om jag gör mina reservationer för den överdos av nostalgi som ofta präglar hans hyllningar måste jag säga att i den här boken fungerar det bättre än tidigare.

När jag läste Nick Hornbys roman Fever Pitch undrade jag varför jag inte sparat alla hopknycklade matchprogram som jag lämnat kvar under VM-läktarens träbänkar och gjort en berättelse av stunderna av vånda och lycka på Parken. Sedan erinrade jag mig att Magnus Nilsson redan gjort det.

Nästa år tar vi guld, morsan planerades säkert för att skildra året då IFK tog sig tillbaka till allsvenskan. Nu blev verkligheten en annan och så även berättelsen. Eller annan, förresten. Nilsson serverar som sagt sin redan kända historia: uppväxten i Guldköping, porträttet av sin store tjocke far och kärleken till fotbollen och IFK, men här får den ohjälpliga nostalgin sin förklaring: saknaden efter fadern och hemstaden tar gestalt i sympatin för IFK. Och den får en så stor del i den unge Magnus liv att den blir en del av hans identitet. Så det är inte underligt att Magnus Nilsson inte kan se IFK modell 2005 utan att försjunka i minnen.

Men Nästa år tar vi guld, morsan innehåller också en annan historia. Brita Nordholms bilder är en osminkad skildring av en säsong som snabbt går i baklås. Så här med fakta på hand blir vittnesmålen extra tydliga: Pierre Gallo ensam i omklädningsrummet, Rickard Spong iförd den symboliskt klädsamma svarta bortadressen stirrar med tom blick ut i superettans ingenmansland. Bakom honom skymtar klubbdirektören Michael Andersson och hans mungipor är slående lika lagets formkurva under säsongen.
Sedan finns också bilderna från matcherna: Bruno Santos som kommer forsande med bollen i ett ögonblick av koncentration på en gräsmatta som innehåller lika mycket vatten som en blöt tvättsvamp. Det är bilder får en att vilja springa in i bilden och sätta dit bolluslingen eller åtminstone sträcka ut ett ben för att förhindra ett eller annat oundvikligt nederlag.
Så egentligen innehåller den här boken två berättelser som sällan samverkar. Man kan se det som en brist. Men det har också fördelen att boken kan läsas minst två gånger med stor behållning. Fast säsongen 2005 är trots allt inte den av IFK Norrköpings säsonger man helst återvänder till. Trösterikt nog kommer det snart en ny. Nästa år tar vi steget upp. Eller ner. Eller också blir vi kvar på samma ställe. Det enda vi vet med säkerhet är att vägen fortsätter.

Vita och blåa hjältar i svart

Två berättelser i en. Magnus Nilssons och Brita Nordholms bok om IFK Norrköping innehåller både en historiskt rotad kärleksförklaring och en osminkad skildring av dagens betydligt bistrare verklighet.