Det väcker knappast förvåning när en av huvudpersonerna i Sisela Lindbloms nya roman börjar tänka på Djävulen bär Prada. The Agency är en berättelse med höga klackar som utspelar sig i det vackra folkets värld, närmare bestämt på en skådespelaragentur - den excentriska chefen finns där liksom hennes mer jordnära assistent, samt de divor, halvkändisar och wannabes som rör sig i glamourens inre cirklar.
I förra romanen De skamlösa kastade sig Lindblom huvudstupa in i ytlighetens, egofixeringens och lyxkonsumtionens dolce vita på en modetidningsredaktion och rörde därmed upp den famösa väskdebatten.
Det finns ett kritiskt perspektiv och en sarkastisk skruv också i The Agency, men samtidsdebatten är mjukt inbäddad i chic lit-flärdens förföriska glans.
En Beatles-låt har fått ge namn åt den färgstarka chefen Semolina, som aldrig kan tro att hennes försynta sekreterare skulle flörta med agenturens vackraste villebråd, den pakistanske sexbomben Lloyd. Regissören Sofie Shaparov och dennas önskan att spela in en film om Marie Antoinette föranleder författaren att flytta hela sitt stall av karaktärer från London till Paris för en turistisk guidetur till Eiffeltornet, Montmartre och katakomberna.
Träigt utdragna studentanteckningar om franska revolutionen tycks ha stoppats in för att läsaren ska påminnas om att det trots allt inte är en underhållningsbok hon läser.
Överhuvudtaget är romanen med sina 484 sidor och många biintriger på tok för lång och stundtals sövande detaljerad.
The Agency är brett upplagd och flyhänt berättad - författaren säger sig ha haft George Eliots Middlemarch i tankarna - och för all del är romanen bladvändarvänlig.
Men den samtidssatiriska udden är trubbig och framförallt väcker gestalterna inget riktigt engagemang.
När Lindblom har en så uppenbar berättarbegåvning, skarp iakttagelseförmåga och stilistisk spänst, kan jag inte låta bli att undra varför hon inte vill skildra något intressantare än dessa fluffiga kärleks- och karriärförvecklingar.