Det franska originalet utkom 2007 och även i översättning får den anses vara en av Nobelpristagarens bästa romaner. Aldrig bitterljuv, däremot vemodsvacker. Och mycket sorglig.
Hela fyra berättarjag aktiveras. Samtliga tycks de ha varit stamgäster på Le Condé, ett skönt och stillsamt barhäng på den västra stranden i Paris. Det var 60-tal då det begav sig, nu är det lite senare.
Fast vad Patrick Modiano genomför med subtil elegans och en tyglad förlustkänsla är den dubbla närvaron: då och nu. Utan övertoner är det en roman som allvarligt turnerar ”allt som hade kunnat vara och som inte blev av”.
Som i det här fallet senfödd svensk kan det vara svårt att hänga med i de lätt anade anspelningarna på franskt eller snarare parisiskt kulturliv under det gyllene decenniet. Det gör nu inte så vidare värst mycket.
För dessa nattens fjärilar och halvfigurer existerar överallt. Några har makt, andra inte. Men de finns. De ljuger gärna, både om det förflutna och deras syften. Ibland ligger bara ett knull i potten – fast så plumpt skulle Modiano aldrig formulera det.
Han skriver ”partyn”, inget mera. Det är en av författarens styrkor: det underförstådda. Att utgå från att läsaren förstår. Om han hade skrivit orgier och gravt utnyttjande hade han varit en helt annan sorts författare.
Däremot visar han att rädslan kan bo kvar på ett så tydligt vis som att en människa inte vill gå förbi ett särskilt krogfönster, och helst undviker vissa adresser, kvarter. Om urban topografi vet Modiano mer än de flesta. Trots två av berättarjagen och hela persongalleriet – här är privatdetektiver och civilpoliser, mystiska figurer med mer eller mindre dunkla motiv, krogägare och informatörer, konstnärer och litteratörer – så landar läsaren gärna i en kärlekshistoria.
I denna roman tycks det nämligen finnas två som är ”ensamma i världen”. De går omkring i Paris, på bägge sidor Seine, och försöker finna – vad det nu är. De delar känslan för ”neutrala zoner”, tomma platser i staden. De håller ihop, som unga människor gör.
Det kan vara en av den modernaste litteraturens allra mest finstilta kärleksromaner.
Han kallas för Roland och bär nog vissa drag av Modiano. Han vet också, utan att författaren knäpper läsaren på näsan, vad hon varit med om. Flykten förenar dem. Flykten undan.
Hon kallas för Louki av stammisarna på Le Condé. Hon grips för lösdriveri vid femton – fader okänd, modern arbetar på Moulin-Rouge, turisternas paradis. Drömmer om högre studier, men missar – av lätt förstådda skäl – inträdet till gymnasiet.
Och där, i den stora staden, bland kriminella och snälla, veka och elaka eller rentav grymma, finns Roland och Louki. Med deras respektive historier. Det är en på samma gång diffus och knivskarp roman, tydlig på ett osäkrat och melankoliskt vis.
Utan ordmassor är Patrick Modiano en betydande författare. Gäller bara att läsa långsamt.