Sedan jag besökte Sjöhuset i Valdemarsvik förra gången – en månad tidigare – har skrovet av en hyfsat bevarad träbåt tagit plats i lokalen och i utställningen "Från botten av Viken - fynd, film och historia". Snäckskal och musselskal sitter tätt längs borden och vid årtullarna lyser grönt, torrt sjögräs upp det bruna träet. Båten är ett fynd från muddringsarbetet i Valdemarsviken, och muddringen görs i sin tur för att sanera viken från tungmetaller, främst krom, som härrör från tillverkningen vid Lundbergs Läderfabrik, en gång Skandinaviens största garveri mer mer än 600 anställda som lades ner 1960.
– Det här båten har man gjort prover på för att datera den. Yttersta årsringen är från 1712 och dom som kan det här med båtar säger att den är byggd någonstans mellan Valdemarsvik och Loftahammar, säger konstnären Karin Klöör, en av initiativtagarna till Vattenvisioner, som också tjänstgör som guide i informationscentret för muddrings- och saneringsprojekten.
Saneringen ska göra det möjligt att exploatera marken längs Valdemarsviken, men det är projektet Vattenvisioner som producerar ny historia i Valdemarsvik med hjälp av fynden från havsbotten.
– Alla föremål som finns måste tas upp av dykare annars fungerar kan inte mudderverken arbeta, säger Karin Klöör.
Karin Klöör berättar att experten Per Aspenberg ska besöka utställningen för att titta på den nyupptagna 1700-talsbåten. Den är förmodligen en tjustöka, en allmogebåt från Tjust. Aspenberg hävdar även att de representerar ett lokalt mode och det som avslöjar att det är en båt från trakten är bland annat årtullarnas utformning.
Ett tiotal dykare jobbar med att bärga föremål från botten, och allt är långt ifrån båtvrak. Havet har också använts som soptipp.
– Hade man en vedspis som man ville bli av med så såg man till att den hamnade på botten.
Därför är Sjöhuset fyllt också av mindre antika artefakter. En sönderrostad kaffepanna, en lika rostig aktersnurra, en stövel och en blåvit trafikskylt som påbjuder gång- och cykelväg. Innan den hamnade i viken har någon förvandlat figurerna på skylten till djävlar med svans och horn och någon påpekar att cyklisten fått punka. Det historiska värdet är lågt, men som material för att skapa nya historier och berättelser är det användbart och det är den här utställningens vidare syfte, inte bara att presentera vrakfynd. Det blir tydligt i en film i utställningen, producerad av Mikael Lembke, där vi får möta den engagerade dykaren Martin Knudsen som berättar vad han funnit på botten inför muddringsarbetet och den mer skeptiske marinarkeologen Mikael Fredholm från Sjöhistoriska Museet.
Men det tydligaste och bästa exemplet i filmen är Ingvar Arkenstigs berättelse om hur han och tre arbetskamrater i mars 1945 har en lastning på ett tåg på ett stickspår i Valdemarsvik. Tåget kommer i rullning ner mot Valdemarsviken. Det krossar en stoppbock och två av de tre vagnarna – en öppen godsvagn, en godsvagn och en personvagn som fungerade som bromsvagn – far ut över den istäckta viken. En av vagnarna lägger sig på sidan men den andra sjunker utan spår. Vad skulle de göra nu? Arkenstig och hans kamrater kom överens om att inte säga någonting. En järnvägsvagn på botten av Valdemarsviken? Nej, de visste inget.
2013, 68 år senare, är Ingvar Arkenstig den ende av dem som är kvar i livet från den olycksaliga dagen, och nu när han förstått att dykarna mycket snart kommer att hitta en tågvagn har han bestämt för att berätta.
– Jag skulle vilja få upp den där vagnen, vilken historia, säger Karin Klöör.
Men kanske går gränsen för Valdemarsviks Tråbåtsförening, en av utställningens medarrangörer, där. Eller också är det för kostsamt. Fast för att producera ny historia om Valdemarsvik kanske det är värt det. Alla föremål från viken kopplar nämligen samhället Valdemarsvik till vattnet, till Östersjön. Istället för att vara en av 1900-talets industriorter återknyter Vattenvisioner orten till havet och naturen.
Och saneringen av Valdemarsviken görs inte enbart av miljöskäl, när marken och havsbotten är sanerad kan kusten exploateras med ny bebyggelse. Valdemarsvik kan vända sig ut mot vattnet igen och inte ha sitt centrum vänt mot de gamla industrilokalerna. Den holländske arkitekten Raymond van der Heijden har tagit fram idéskisser för hur det kan se ut i hamnen framledes. Om hans planer på flytande hus, strandpromenader och gångvägar till fågelskyddsområden ifjol väckte motstånd hos många Valdemarsviksbor är det idag mer positiva tongångar än tidigare. Historierna som berättas om dykarnas fynd återknyter industrisamhället Valdemarsvik med kustsamhället. Tanken med att förändra Valdemarsvik handlar också om att hindra avfolkning och få fler att flytta till orten. Det är här sjöjungfrun dyker upp. På två stora skyltar på E22 gör kommunen reklam för Valdemarsvik här kallas saneringen av viken för Sveriges största miljöprojekt, vilket är en sanning med modifikation och nog får kallas propaganda. Men kommunen bygger den inte på saker man hämtat från botten istället låter man en ung, blond kvinna utstyrd till sjöjungfru skymma sikten över viken där lotsbåtar och mudderverk kan anas i bakgrunden. Här har de annars mycket konkreta visionerna ersatts av sagoväsen, men Vattenvisioner griper inte saker ur luften. De går till botten för att finna dem.