Överallt under året har det pratats om trummisen och journalisten Kristian Gidlund som drabbades av cancer och dog endast tjugonio år gammal.
Han valde att göra något unikt av sin sista tid i livet, nämligen att dela med sig av sina tankar och berätta om sin sorg och hjälplöshet.
Han ville visa oss hur synen på livet förändras när man plötsligt inser att man inte har lång tid kvar, och lära oss att ta vara på den tid vi har. Och så hade han en dröm om att bli författare. Den drömmen hann precis slå in, men ”Mina drömmar tar slut när jag halva drömmen drömt.”
I kroppen min – Vägsjäl består av de bloggtexter som Gidlund skrev under sina sista sju månader. Samlade i bokform blir de om möjligt ännu starkare och hans öde ges en annan tyngd.
Boken består också av foton som vännen Emma Svensson tagit och som sammanställdes till en utställning i somras. Hon fotograferade under turnéerna med bandet Sugarplum Fairy, och efter sjukdomsbeskedet tog hon bilder på Gidlund på platser som betydde extra mycket för honom.
Här finns gripande foton på honom tillsammans med sina älskade hästar och på vad cellgifterna gjorde med hans allt svagare kropp.
Kristian Gidlund återkommer hela tiden i sina texter till att han vill leva. Kraften i den viljan är så stor att man ibland tänker att den ska räcka för att göra underverk. Hans lyriska formuleringar blir till trollformler som genererar liv bara man läser dem med tillräcklig intensitet.
Naturligtvis är det oerhört tragiskt och tårdrypande. Men här finns också värme och humor som på samma gång balanserar upp tragiken och förstärker den. När han tar med sig två barndomsvänner på en vild resa i USA är han fast besluten att leva så mycket det går. Även när orken överger honom helt så finns den önskan kvar. Han griper efter de små ljusglimtarna, och vandrar i sina föräldrars trädgård.
Kristian Gidlund påminner oss om att vi ska uppskatta livet, varandra och oss själva innan det är för sent. Och han visar att bland det sista som överger är poesin.