Världstrumpetare i Norrköping

I regel slutar Alan Buribayevs repetitioner för tidigt. Den här gången är dirigenten på vippen att dra över. Han sneglar mot digitalklockan och agerar. Tillställningen blåses av. Orsaken till dröjsmålet är den trumpetsolist som efteråt får orkestern att i uppmuntran smälla med stråkarna mot notställen. Han har avbrutit och instruerat. Varvat engelska med svenska. Så här ska verket spelas. Utan genvägar. - Vi kommer att behöva all tid vi har, säger han. Det är ett komplext stycke. När det är bra musik, vilket detta är, ska komplexiteten hålla upp musiken. Precis som vacker arkitektur. - Det första intrycket ska vara emotionellt. När Peter Maxwell Davies skrev sin trumpetkonsert var det med Håkan Hardenberger i åtanke. Svensken utförde den första inspelningen av verket, och har sedan framfört det på kompositörens festival på Orkneyöarna och på turné mellan USA:s kuster. Musiken är vildsint och mörkblå, och spelas i dag för första gången i Sverige. SON ackompanjerar i De Geerhallen. "Solist 1" signalerar logedörren. Håkan Hardenberger kliver in. Utrymmet är väl tilltaget, tapeterna är gula. Här finns en soffa och en liten tv. Först kvart över två äter han lunch, en ost- och skinkmacka och en flaska mineralvatten. Han har samma dag åkt från hemmet i Malmö, och påpekar att "det inte är ofta man kan köra bil till jobbet." Tidigare veckor har tillbringats i Turin och Milano. Härnäst väntar Stavanger och München. Varje gång en ny orkester, ansikten att bekanta sig med eller återse. På vägen till logen har han placerat trumpeten under armen och snabbtungat levererat anekdoter för orkestermedlemmar. - Det är en kul del av det här jobbet. Varje vecka presenteras man för en ny uppsättning arbetskamrater. Hundratio välutbildade människor och en despot, säger han och skrattar. På två dagar ska vi nå konsensus. Det är en jäkligt intressant process. Man ger och tar, och får på köpet enormt många bekanta. För ett par decennier sedan undrade en journalist hur den unge Hardenberger såg på framtiden. Talangen klargjorde att karriärens högsta punkt skulle nås vid 45 års ålder. Så har det också blivit. Häromåret utnämnde The Times honom till världens bästa trumpetare. - Det är lyckligtvis ingen sport vi håller på med. Samtidigt är det roligt att få ett erkännande för all ansträngning. Jag har kämpat för att bygga upp en repertoar för trumpetmusik. När jag började fanns i stort sett bara Haydns trumpetkonsert som var någonting att ha. Listan över moderna kompositörer som specialskrivit verk för Hardenberger är lång. Sir Harrison Birtwistle, Hans Werner Henze, Rolf Martinsson, Olga Neuwirth, Arvo Pärt och Mark-Anthony Turnage är några av namnen. - Det är en ny historia för varje tonsättare. Ibland skickar de någonting och då reagerar jag på det. Andra gånger har vi ett väldigt stort utbyte. - Jag hade gärna sett att Brahms skrev verk för trumpet, men det gjorde han inte. Annars finns som sagt bara Haydn, och så några Teleman-konserter. De är trevliga att spela, men det är tio minuter i d-dur. Där får jag inte någonting berättat. Det får jag här. Under repetitionen tänjer han lederna, darrar nervigt i takt. Även när han själv inte spelar så böljar han med kroppen. Han mediterar musiken, skrev en kritiker. I viss mån var det riktigt beskrivet. Träning är en sak, säger Håkan Hardenberger, framförande en annan. - Jag tycker om att spela golf. Där är jag hela tiden medveten om vad jag ska göra. Men det här har jag ju gjort i hela mitt liv, och är liksom ägnad för det. Det handlar om att våga öppna portarna, att våga vara den ton som kommer ut. En av hans lärare har hävdat att det krävs två livstider för att lära sig spela trumpet. Vilket i praktiken innebär att instrumentet aldrig går att bemästra. Likafullt delade Hardenberger förr in livet i perioder om vila, turné och övning. Nu har han strukit vilan. Semestern tillbringade han på sin gård utanför Malmö. Han läste böcker av Auster och McEwan, och trumpetade mellan bladen. - Det är en nackdel med åldern. Jag kan inte ta pauser längre. Det strular till det för mycket. Nu måste jag spela varje dag. Jag vill gärna kunna koppla av, men inser att jag är en vandrande trumpet. Om jag har tur kan jag hålla på tio år till. Så nu spelar jag mycket. Han lämnar logen, och promenerar genom Industrilandskapet, uppför Prästgatan mot Hörsalen. Luften är sval och höst. Norrköpingsvisiten innehåller inte bara konserten med Symfoniorkestern utan även en masterclass med musikelever och lärare. Själv började han spela som åttaåring. Pappan såg en skamfilad trumpet i ett skyltfönster, mindes en konsert med Louis Armstrong. En välfunnen julklapp. - Med en gång visste jag att det var det här jag skulle syssla med. Absolut på en gång. Det fanns ett naturligt förhållande mellan mig och trumpeten. Klangen, tonen fanns där. Det var min röst. Jag är inte särskilt bra på att sjunga. Det här kändes - jag.

Världstrumpetare i Norrköping

Han har kallats världens bäste trumpetare. I dag spelar Håkan Hardenberger med Norrköpings symfoniorkester.