Bartolomeo är en italiensk handelsman som efter ett liv av resor och äventyr nu har dragit sig tillbaka i sitt enorma hus. Han vandrar omkring bland minnen, skriver ned dem och bjuder hem vänner för att berätta om det han har varit med om.
Han beslutar sig för att ”nedteckna historien om Antonio och David, och om detta gör läsaren lika nedslagen och tankfull som gårdagens gäster, då ska jag ta det som ett tecken på att jag har lyckats någorlunda väl.”
Den tillbakadragne Antonio mötte han på ett skepp mot Kolchis – en del av det som numera är Georgien. Antonio är en före detta präst som anses ha förnekat Gud, och därmed måste förskjutas. Men Bartolomeo vet bättre och blir god vän med Antonio, och de slår följe till en by bland bergen för att bedriva handel med den.
Byns invånare lever i skräck på grund av ett gäng rövare som har slagit sig ned i närheten. Ledaren för rövarbandet är den undersköne David som har återvänt till dalen för att hämnas en tidigare oförrätt. Han håller invånarna i ett järngrepp, och när de inte gör som han vill så säljer han några av dem på slavmarknaden.
Georgiern Jemal Karchkhadzes (1936–1998) roman Antonio och David påminner om en saga med sina överdrivna gestalter och händelser, och den utspelar sig någon gång kring 1600-talet. Den är inte desto mindre spännande och tänkvärd.
Karchkhadze tar upp frågor om gott och ont, straff och botgöring, och med sina tydliga karaktärer i form av fega grevar, enkelspåriga präster och lättledda massor visar han att det är rädslan för det okända som ligger till grund för ondskan.
Enligt dessa romankaraktärers logik måste det som inger fruktan utplånas – och visst är det lätt att applicera detta även på nutida händelser. Men hjältarna Bartolomeo, Antonio, och sedan också David, kämpar för sin övertygelse att ondskan endast kan besegras med godhet.
Genom sina öden gör de tydligt att religionen, vars grundpelare består i att göra gott, har förvanskats till den grad att den i stället skapar fientlighet och osämja.