Välkommen till förorten sade något om samtiden

Det känns rätt länge sedan. Kanske är det så, det beror lite på vem du frågar. I början av 90-talet spelades inte hip hop på MTV. Eller rättare sagt, ville man se hip hop-videor fanns ett program som hette Yo MTV Raps. Rap (begreppet hip hop kom egentligen senare) togs inte på allvar. Om man ville göra succé på en skolkabaré kunde man skriva en text och rappa den, det betraktades som oerhört crazy.

När Latin Kings så släppte Välkommen till förorten skakade de flesta jag kände bara på huvudet. I min högstadieklass var det först bara Pirre, som var en wigger långt innan jag hörde begreppet, som gillade bandet. På den här tiden stavades svensk hip hop Just D, Expressens Peter Öhman kallade dem för en korsning av De la Soul och Povel Ramel. Till skillnad från Just D, som briljerade med ett fyndigt språk och medelklassig humor, hade Latin Kings ingen distans till hip hop. Latin Kings ville så intensivt vara äkta. De försökte övertyga oss om att Norra Botkyrka verkligen var som South Central.

Jag minns hur jag satt med stora ögon i bilen på E 4 på väg in mot Stockholm, tittade på höghusen i Hallunda, Alby och Fittja och undrade hur farligt det egentligen var där.
Latin Kings sätt att lekfullt blanda samhällskritik, sex och våld var något helt nytt, det kändes i alla fall så. Likaså var Dogge Doggelitos sätt att berätta en historia och bre på så man inte vet var sanningen övergår i lögn. Välkommen till förorten var inte den första samhällskritiska musik jag hörde, men det var den första som sa något om min samtid.