Hon är en älva, en fe. En guds profana ängel med blonda lockar och knivskarp blick. Manuset är mejslat med poetisk penna och tajmingen för oss än hit, än dit med stilsäkra grepp och vindlande trådar.
Lisa Ekdahl firar 25 år sedan debutskivan och inleder turnén på en vackert riggad scen. Det stora lyckohjulet tindrar och slumpar oss mellan svensk nostalgi och internationell framgång.
"Vem vet?" sjöngs in i EMI-studion och släpptes 1994. Historien rullas ut om hur lille Milton låg i magen; samma Milton som nu sitter vid klaviaturerna och följer sin mor med sådan inkänning att det är nära på omöjligt att veta vem som ger impuls till vad.
Hon tackar sin kropp, sitt tempel och flödespianot lämnar plats för "jag är så glad att jag fortfarande är kvar på jorden"-high fives åt höger och vänster i publiken. Skratten klingar och hon bjuder vidare ur sin låtskatt innan vi landar i historien om det heliga förbundet henne, gud och gitarren emellan.
Vad som är sant och vad som är saga förblir oklart, och helt rätt så. Bandet är tajt, låtarna sitter och dramaturgin bygger och bygger tills vi håller andan när hon och Rikard Wolff möts på gatan av en slump eller kanske, som hon säger, som ett resultat av den gudomliga ordningen. Det blir ett porträtt av en vänskap bortom sin egen definition, och när kroppen ligger där stilla men han inte längre är kvar, stannar tiden.
Det är vackert och tillbakablickande, precis som utlovat och förväntat. Hon kan sin sak, Lisa Ekdahl.