Underhållande och variationsrikt

Det var rappt tempo i programmet och hög stämning bland publiken, då Triple & Touch tillsammans med Maria Lundqvist framträdde med ett blandat program i De Geerhallen på lördagskvällen. Fem band av Sohlmans musiklexikon släpades fram på podiet och gav utgångspunkt för ett antal musikhistoriska betraktelser. När Richard Strauss och Richard Wagner var avklarade, spelades första sarsen ur Mozarts Eine kleine Nachtmusik med ett ganska snitsigt vokalt komplement, som fixades av de gästande solisterna.
Maria Lundqvist höll ett brandtal mot kvinnliga orättvisor i musikens värld: vindögde Wolfgang Amadeus, som skymde sin geniala pianosyrra Nannerl, kompositören Alma Mahler, som terroriserades av sin hypokondriske Gustav, domkyrkoorganisten och tonsättaren Elfrida Andrée, som förbisågs därför att hon var kvinna.
- Kvinnor är nödvändiga, för att musikens män skall kunna klara av sitt vardagliv, försäkrade Maria. Gamla kvinnor avlöses efter hand av unga flickor. Som representant för de senare sjöng elvaåriga Julia Biegniewski rent och vårdat Händels Lascia Ch?io pianga.

Triple & Touch genomförde sitt medley omfattande elva Beatleslåtar med den äran, uppbackade av Urban Stenqvist på tuba. Även barockmusiken fick sin beskärda del, dock i ett ganska mediokert arrangemang. Slutklämmen med Ramels Tjo vad det var livat och ett utdrag ur Bizets Carmen fungerade dock bra. Uppmärksam dirigent var Anders Ekdahl.
Efter känslosam kubansk duosång kallade Triple & Touch på förstärkning från SON:s tre trumpetare. Därmed kunde en låt för fem trumpetare av Leroy Anderson få sin chans med uppmuntrande skrälleffekter från Marias cymbaler.
Maria Lundqvist är en rapp och infallsrik komiker, och hennes insatser i direkt anslutning till sång- och musikinslag ledde till humoristiska höjdpunkter. Däremot blev hennes omfattande solomonologer vid ett par tillfällen ganska långrandiga. Allt för lång tid av programmet spenderades på hennes olyckliga tonårstid och på exercisen med deltagare ur publiken inför baletten Svansjön. Det är ganska pretentiöst att låta en hel symfoniorkester sitta tyst och passiv under en väsentlig del av programtiden, när det istället borde handla om aktiv samverkan mellan orkester och gästartister.

Maria Lundqvists enkla, personliga berättelse om sin farmor och hennes kärlek till Schumanns Träumerei i slutet av programmet blev ett av kvällens väsentligaste inslag. Stämningen i salongen var hög, och först efter ett extranummer, Pata, pata, accepterade publiken att programmet var slut.