Tuffare tag behövs i Inlåst
i sex delar, får man som tittare följa en grupp ungdomar under en frivillig fängelsevistelse som är tänkt att få de kriminella ungdomarna att bryta sig ur den brottsliga banan. Många av ungdomarna har, trots sin låga ålder, hamnat så snett att de anhållits för grova våldsbrott och planerade rån. I Inlåst berättar anstaltschefen Ann-Britt Grünevald om hur man genom att låta ungdomarna få uppleva den tristess som fängelsevistelsen erbjuder, komma åt deras känslomässiga plan och då uppnå en förändring i deras beteende. Programmet ställer en del moraliska och etiska frågor. Är det rätt att låta ungdomar prova på fängelset? De har rätt att lämna projektet när de vill men det finns väl en anledning till att omyndiga inte kan dömas till fängelse? Man kan se det på så vis och tänka att de bara är barn som har det svårt men när de förklarar för kriminalvårdspsykolog Björn Lagerbäck hur det svartnar för deras ögon när de hamnar i slagsmål och när man ser hur de ler njutningsfullt när de berättar om adrenalinkickarna de får när de slåss, känns det som att de borde fått prova på anstalten för länge sedan. Det är ett utmärkt program som visar problemen och som faktiskt försöker lösa dem. Efter några dagar i fängelset får de unga killarna sällskap i sina celler av före detta yrkeskriminella som ska avskräcka och vägleda ungdomarna till ett bättre liv på utsidan. Killarnas familjemedlemmar berättar ledsamt om hur svårt det är att ta hand om sina barn och som tittare är det många känslor och tankar som rusar
i kroppen. Ett problem ser jag dock. Att vistelsen på anstalten är frivillig är ett minus, redan efter första natten åkte en av killarna hem för att han inte kunnat sova i sin cell. De vistas i cellen 12 timmar om dygnet och det tycks som om det sker under nattetid. Under dagarna har ungdomarna arbetsplikt, studieplikt och under resterande tid får de tillgång till biljardbord och kortlekar. Här undrar man var tristesseffekten kommer in. När de inte kan sova ropar de på personalen så att de släpps ut ur cellen och får prata med ledningen. När en av killarna säger att han skulle döda om någon misshandlade hans flickvän men sedan ångrar sig och skrattar "nävars, men han skulle bli grovt misshandlad" känns det som att de här killarna behöver få känna på mycket tuffare tag och förstå vad det innebär att sitta inlåst på riktigt i flera år som de brott de begår skulle kunna leda till.
Så jobbar vi med nyheter