Trist avsked för Pablo

Kulturföreningen Pablo arrangerade sin sista konsert i lördags. Fortsättningsvis får Uno Friedner sprida sin mission genom Klubb Republik i stället. Under våren har publiken svikit och flera konserter har gått back.
Le Sport fick äran att stå på scen, men det blev mer gravöl än sprakande avskedsföreställning. När bandet går på scenen strax efter halv tio är det minst sagt glest framför scenen. Sångaren och gitarristen Örjan Lindbeck säger att det är en unik Le Sport-spelning eftersom det är så lite folk. Ett snyggt sätt att påtala att de egentligen är ett populärt band, det är bara Norrköpingspubliken som har dålig smak.
Le Sport är egentligen en duo men på Kulturkammarens scen står sex personer. Men livetrummor och bas gör inte ett dugg positivt för bandets musik utan tvärtom. När Le Sport var i stan senast efterlyste jag mer danssteg och mindre gitarr. Tyvärr verkar bandet vara av motsatt uppfattning

Örjan Lindbecks röst påminner ibland inte så lite om Liam Gallaghers. Som scenpersonlighet är han raka motsatsen. Fast det kanske inte är hans fel att publiken blir kvar på behörigt avstånd från scenen under hela konserten. Kanske är Le Sport publik lika blyga som bandet själva verkar vara. Jag hoppas att det är så, det känns lite fint.
Bandet verkar vara ett hopplock av kompisar. I en låt tar basisten över mikrofonen. Varför är förmodligen obegripligt för alla utom bandet själva. Han sjunger helt okej men känslan blir ändå inget annat än karaoke.
Men Tell no one about tonight är förstås helt briljant. Det är en sån där låt som man måste vara lobotomerad för att inte bli glad av. Den är för bra för att en olyckig instrumentering ska kunna förstöra den.
Konserten är kort, bara någon halvtimme. Det blev en besvikelsernas kväll för både band och publik. Ett trist slut för Pablo.