I ”Big Eyes” har Tim Burton lämnat sin typiska fåra av goth-färgade (läs svarta) komedier och draman för en ojämn biografi om konstnären Margaret Keane. På 1960-talet fick Keane ett genombrott med sina kitschiga porträtt av barn med stora, sorgsna ögon – under makens namn, inte sitt eget. Det är lätt att se varför Tim Burton fastnat för henne, den dominerade, blyga och utsatta, men det är inte en av hans främsta filmer. Inte ens hans vapendragare, kompositören Danny Elfman, har utmärkt sig.
Det är en slump att Walter upptäcker att han kan få rampljus och pengar genom att låtsas vara konstnären till hennes bilder, men inte att han utvecklar det hela till ett imperium. Det är tack vare honom som Margaret Keanes konst får vid spridning, och det vet hon. Hon sitter hårt fast i deras gemensamma hemlighet.
Amy Adams har hela registret genom Margarets transformation, från osäker till överväldigad, besviken, bitter, och slutligen stark. Maken Walter som spelas av Christoph Waltz är också en syn att skåda, men är lättare att tro på när hans verklighetsförankring helt lossnat från kajen. I början är det svårt att förstå varför någon alls skulle falla för denna bräkande konstnärskliché.
Filmen är vare sig subtil eller jämn, men hade kunnat bli minnesvärd med lite mer fördjupning. Kanske har de varit för respektfulla mot verklighetens Margaret, som faktiskt skymtar fram på en parkbänk när filmens Margaret och Walter målar.
Som bagatell hade den gått an, om den hade dansat förbi lite smidigare. Stil har den ju. Amy Adams och Christoph Waltz gör ”Big Eyes” engagerande i alla fall för stunden.