Ett tag i våras var det mest intressanta med mig att jag slutat med Facebook. För somliga var det ett lika rationellt val som att lösa in bostadsrätten mot ett tält under en viadukt. Ett tydligt tecken på galenskap.
Jag svarade lite skämtsamt att det här var min variant av Henry David Thoreaus skogsisolering. Liksom författaren vid Walden Pond behövde jag något verkligt att hålla i. Verkliga människor, verkligt språk.
Och till min förvåning fick det inaktiverade kontot stor inverkan på mitt liv. När svärmen av vänner slutade surra blev jag lugnare och mer fridfull.
En som säkert skulle förstå mig är journalisten Susan Maushart. I boken Nedkopplad redogör hon för hur hennes teknikfrälsta och dysfunktionella familj förändras av en halvårslång teknikavgiftning.
Ingen tv, internet eller några mobiler. Tortyr, enligt tonårsbarnen, som annars helst läser läxor samtidigt som de chattar, lyssnar på musik och surfar på nätet.
Så, vad händer?
Sonen återupptar sitt saxofonspelande, döttrarna förbättrar sina betyg (och börjar lägga sig i tid), böcker lämnar bokhyllan, musik blir mer än ljudtapet och de gemensamma middagarna äts plötsligt i köket. Susan själv kommer till slut till skott efter år av rådvillhet och lämnar Perth för New York.
Under tiden experimentet pågår läser hon verk om IT, koncentration och tristess - namedroppar Thoreau, Nicholas Carr, Neil Postman - och förmedlar slutsatserna vidare. Bland annat poängterar hon att upplevelsen av långtråkighet spelar en avgörande roll för att stimulera kreativiteten. Ett viktigt påpekande i en tid då de smarta telefonerna erbjuder stimulans varje vaken sekund.
Rent stilistiskt är Nedkopplad svajig som en 3G-mottagning i Norrland, men ämnet i sig ger boken förutsättningarna att åtminstone bli en Hem-och-Skola-bestseller.
Vi är ju ganska många som känner igen oss.