Tidstypisk folkhems- modernist

Kan man omforma ett samhälle med hjälp av en rundel och en ellips? De flesta skulle inte ens försöka besvara frågan. Men konkretisten Pierre Olofsson gjorde under ett helt livs konstnärskap ett allvarligt försök. Han hade ett eget färglaboratorium. Han försökte mäta färgernas effekter och avgöra betraktarnas reaktioner. Olofsson använde rena färger och skydde olja och akryl till förmån för vax och tempera.

Det närmast vetenskapliga förhållningssättet kombinerade han med en vilja, som han delade med sina generationskamrater bland 1947 års män, att låta konsten nå utanför de hävdvunna arenorna - gallerier, museer och borgerskapets hem - till offentliga miljöer i människors vardag. Konsten skulle främja samhället och samhället skulle främja konsten. Det gör Pierre Olofsson till en tidstypisk folkhemsmodernist, en konstens socialingenjör om man så vill.
Och man kan knappast beskylla honom för att drömmen om ett bättre samhälle (och en bättre konst) inte realiserades även om det var uppenbart att konkretismens utopiska ambitioner inte skulle infrias. Svensk modernism lider ju av att den, i förhållande till den europeiska, var lite senkommen och lite blekare. Det gör att det knappt finns några svenska modernister som gör sig gällande i internationell konkurrens: bara Sverige svensk modernism har. För folkhemmet ståtade under sina glansdagar med en nationalmodernism som inte stod nationalromantiken efter.

Jag tror att det är viktigt att hålla detta i minnet när man går och ser den imponerande utställningen Dansade punkt som ägnas artisten Pierre Olofsson. För i Konstmuseets sjangtila salar får han framträda solo och här framträder han snarare som en unik konstnär med förbluffande egensinne och konsekvens i en lysande hängning av den utställningsansvarige Kerstin Holmer. För här finns gott om utrymme för Pierre Olofssons sena konst: skulpturerna Dansen eller Toreador i lackerat järn eller serigrafin Sabeldans från 1991. Den senare hänger tillsammans med grafiksviten Engelska Parken från 60-talet och sammantaget visar de att Olofssons glöd och viljat att få färgen att klinga och svänga var obruten vid hans död 1996.
För även om drömmen om folkhemmet aldrig slog in, liksom konkretismen stelnade i alltmer gråmelerade och redan gjorda formexperiment, visade Pierre Olofsson att den noggrant beräknade abstrakta konkretismen rymde en paradoxal frihet. Han hade, som Kerstin Holmer glatt påpekar, en jädra känsla för form.

Tidstypisk folkhems- modernist

Han har skapat Konstmuseets hårdlanserade Krumelur men Pierre Olofsson hade ambitionen att förändra ett samhälle genom experiment med form och färg.