Tidlöse Povel drog rekordpublik

Symfoniorkesterns årliga önskekonsert i samarbete med Norrköpings Tidningar drog rekordpublik till lördagseftermiddagens föreställning i De Geerhallen.
Orkestermusiken i all ära, men denna gång var det Povel Ramels mångsidiga artisteri som spirituell underhållare, vitsig vissångare och snitsig pianist som gav glans åt konserten.
Det började taktfast med Flöjt på tvärn, men inspirationen rann till ännu mer i Lazy Rivers frodiga storbandsjazz, innan det var dags för stortänkarens rannsakande betraktelser i Sista groggen för i kväll. Povel Ramels intresse för djur har tidigare resulterat i oden om drillsnäppor och andra skönsångare. Denna gång satsade Povel på publikt försummade djur som gråsuggan och furvia fästing - för att inte tala om hela raden underbara skapelser i konstverket I havsbandet. Där involveras man som lyssnare i vådliga maritima intimiteter som när en rundmun kysser en tunga. Sistnämnda programinslag gav tydliga påminnelser om Ramels språkliga ekvilibristik.

För lagom format på en önskekonsert hade det räckt med Povel Ramels sånger tillsammans med symfoniorkestern och gästande instrumentalister samt ett par orkesterstycken.
Bland raden av instrumentalverk under konserten var framförandet av Carl Nielsens Dimman lättar i särklass. Flöjtisten Joanna Falk och harpisten Vera Schabbauer lyckade genomföra en skir, subtil gestaltning av denna finstämda duo.

Det fanns nog en god avsikt i arrangörens programval, men framförandet av Malcolm Arnolds orkesterstycke blev en rejäl flopp. Inte ens verktiteln på programbladet var fullständig. Arnolds opus Grand, Grand Ouverture for three Vacuum Cleaners, One Polisher, Foure Rifles and Full Orchestra gjorde succé vid musikhumoristen Gerard Hoffnungs första festival 1956.Det finns sedan dess i England en noggrann, raffinerad tradition för framförandet av denna berömda dammsugarkonsert.
Men ingen skugga må falla på de medverkande solisterna som tydligen inte fått någon instruktion om det sceniska framförandet.
Dirigenten Josef Rhedin gjorde ett ordinärt habilt intryck som orkesterledare.
Konserten fick dock en värdig avslutning med Povels odödliga mästerverk Tjo i holken i sinnrik bearbetning av Olov Helge.Jo då! Det tjoade som det skulle i den långa raden versioner från barocken, wienklassicismen, senromatiken och nutid. Povel är tidlös!