– Det var svinkallt, intygar gitarristen Johan Söderhielm med ett torrt skratt. Det där stället har väl inte varit uppvärmt sedan hösten 1948.
– Det var lite som under inspelningen av Exorcisten, fortsätter sångaren Mats Seiterö. Det behövdes ingen konstgjord utandningsrök, den fick vi automatiskt. Men det var lugnt, konstaterar Mats. Jag var insmord med strutsfett dagen till ära.
Ursäkta vad säger du?
– Vansbrosimmet du vet. Det var det tänket jag hade. Alla ska ju göra klassikern nu, men som hårdrockare gör man den lite annorlunda. På vintern spelar man in video insmord i strutsfett, på sommaren åker man på festival och dricker sprit tills man blir uttorkad och drabbas av alkoholförgiftning.
Ni verkar ha blivit proffs på att vända på varenda krona och lyckas hitta sätt att göra saker som ser och låter proffsiga men med en för ett mindre band hanterbar budget. Hur gör ni?
– Vi har lyckats med att få tag på folk som jobbar med dyra saker men som kan göra det till ett kompispris, erkänner Mats. Han som filmade oss i dag är ett gammalt videoproffs som gjorde mycket popvideos under 1990-talet som Rob’n’Raz och Stonefunkers. Med en budget på 150 000 kronor tillägger Mats med stora ögon.
– Det gäller att sprida ut sina tentakler lite och se vad som finns runtomkring en. Vi fixade själva lokalen och ljussättningen med bygglampor blev rätt billig. Fotografen ställer upp gratis och andra hjälper till och fixar och trixar utan ersättning. Det finns alltid folk i krokarna som kan ställa upp. Det är klart att det ändå kostar, men det borde egentligen ha kostat kanske dubbelt så mycket.
Digitalutgåva på julafton
På julafton släpper bandet den nya skivan Post dominum Caine digitalt. En cd-utgåva kommer att följa under våren. Det här är den avslutande delen i en trilogi av dystopisk samhällskritik som inleddes med albumen Invisible Caine år 2008 och Zalvatore Caine Incorporated år 2010. Ljudbilden är skitigare och råare än på de tidigare skivorna, ett steg tillbaka försöker jag.
– Snarare ett steg framåt skulle jag vilja säga, kontrar Mats. Nu har vi inte behövt anpassa oss efter rådande konventioner om hur hårdrock ska låta utan i stället hur vi vill att det ska låta. Vi vill att det ska vara lite ruffigare, lite mera knäckebröd, mer nerv i det.
”Dubbat med guror”
– Den här gången består stommen av livetagningar, förklarar Johan. Sen har vi såklart dubbat på med guror för att få en fetare ljudbild. Men grunden är live, och vi har med flit behållit hihat-skrammel och skrap från gitarrer för att få den känslan.
Er musik spretar väldigt mycket. Hårdrock, punk, indiepop och postrock blandas. Känner ni ibland att ni gör det svårt för er själva?
– Det har ju egentligen aldrig gynnat oss att låta som vi låter, erkänner Mats. Vi har skjutit åt alla håll och det har inte varit så lätt att hitta en egen publik. Men det blir ju så här varje gång, så förmodligen är det för att vi vill låta så här.