Smärtgränsen är en film som berör mer än de flesta filmer. Det är inte fel att säga att den tar ett järngrepp om åskådaren och att detta skruvas åt allt hårdare. Smärta finns som titeln anger med i bilden men egentligen heter filmen Después de Lucia (Efter Lucia). Filmen börjar när Lucia som är hustru till filmens Roberto och mor till tonåriga Alejandra omkommit i en bilolycka.
Tillintetgjorda av sorg flyttar far och dotter från Puerto Vallarta till Mexico City. Där har han ordnat ett kockjobb åt sig och dottern får plats i en skola i en högborgerlig miljö. Faderns sörjande gör att han sluter sig inom sig själv och dottern får klara sig mest på egen hand. Det gör hon bra och skaffar sig snabbt nya vänner.
Allt tar en oväntad vändning när Alejandra följer med sin nya vänner på ett weekendparty. Hon dricker lite för mycket och har sex med en klasskamrat. Denne filmar vad som försiggår med sin mobil och snart finns allt till allmän beskådan på nätet.
För Alejandra börjar nu ett rent helvete. Hennes klasskamrater skickar sms och lappar och gör allt för att förödmjuka henne. Till sist övergår mobbningen i våld, både fysiskt och sexuellt. Det är med stigande olust man bevittnar hur ett kollektiv fördärvar livet för en ensam individ.
Smärtgränsen är regissören Michel Francos andra film – den första var Daniel & Ana (2009) – och att det är en oerhört stark historia han berättar borde ha framgått.
Lägg därtill att den är mycket stilmedvetet gjord och ni har en sevärdhet av rang.