I den största komiken finns en säregen blandning av de mörkaste och de ljusaste stunderna i livet. Hasse Brontén har förmågan att blanda dessa i sin stå-upp-föreställning.
Showen börjar med ett bildspel där en rad kända ansikten visas som Cathrine Zeta-Jones, Jonas Inde, Stephen Fry och Amy Winehouse. Den gemensamma nämnaren är den psykiska sjukdomen.
Showen heter ”Bipopulär” vilket dels kommer från diagnosen bipolär, som man tidigare kallade manodepressivitet, och dels från en önskan att vara populär. Bronténs barndom präglades av hans fars sjukdom. För Brontén var det svårt att förstå, och ingen pratade med honom om detta. Det blev skamfyllt med en annorlunda förälder.
– Nu kan jag le för att jag är ärlig, säger Brontén och berättar att det alltid hände något spännande hemma som att alla möbler en dag var vända upp- och nedvända hemma.
Men vem är knäpp egentligen? Är det helt sunt att lägga ut bilder på sig själv på internet eller hur man i affären blir svettig av att välja tandkräm? Men sådana saker kan vi ändå greppa.
– Vi vill förstå. Om man ställer Agneta Sjödin bredvid ett fattigt barn, då sms:ar alla in pengar. Men inga galor finns för psykisk sjukdom. Det är nog för galet.
Brontén sätter även fokus på hur vi blir allt mer ensamma genom digitalisering.
– Ensamhet leder till galenskap. Förr gick man till banken och pratade, det var en upplevelse. Eller gick man till skivaffären och bläddrade. Så plockade man fram en skiva och bad att få lyssna på den.
Föreställningen pendlar mellan minnen från uppväxten till fenomen av i dag. Grunden finns i relationen till fadern, där även svåra minnen finns. I stunder blir det hårresande naket. Men kärleken är den röda tråden, trots allt som skett.
– Han var oftast en fantastisk pappa, jag har härliga minnen av honom. Det var nog för att han var som han var, säger Brontén.
Under cirka 90 minuter är tempot högt och skiftande. Tyvärr är det få i publiken. Kanske har inte evenemanget nått ut eller så är konkurrensen hård bland vårens alla evenemang? Jag önskar att fler hade tagit del av denna tänkvärda och humoristiska show med bra drag och skärpa. Brontén gör just det som han eftersökte under sin egen barndom: att man pratar om saken på ett sätt som alla kan ta till sig. Det är en storhet i sig som kräver mod.