Med humor, sarkasm och lättsamhet har Henrik Schyffert, Erik Haag och Lotta Lundgren lyckats göra ett informativt, viktigt och mastigt matprogram. Dock lider tyvärr andra säsongen av Landet Brunsås mot sitt slut. Den andra säsongen har varit minst lika bra som den första och det är med motvilja vi närmar oss det sista avsnittet av det delikata matprogrammet. Programmet är riktigt härligt och reflekterar kring den svenska matkulturen, om mat ens anses vara kultur.
I Landet Brunsås tar programledartrion reda på varför vi svenskar äter som vi gör och vem som bestämmer vad och hur mycket vi ska äta. Hittills har vi till exempel givits tillfälle att fundera kring medias påverkan på vår matkonsumtion, hur sockerbegäret vuxit bland svenskarna och hur köttet levt innan det hamnar i köttdisken. Man reflekterar även kring varför svenskarna har blivit så tjocka. Enligt Landet Brunsås räknas hälften av de svenska männen som överviktiga samt en tredjedel av kvinnorna. Det intressanta, anser jag, ligger i hur långt ifrån verkligheten vår egna uppfattning tycks vara. Min personliga åsikt är att vi svenskar tycker att vi är smartast, bäst och självklart att vi också har ett relativt bra förhållningssätt till mat. Medelsvensson är lagom smal, lagom hälsosam och har ett lagom uppförande. Vi är varken för mycket eller för lite.
När vi ges tillfälle att dyka djupare in i kylskåpet ser vi mest halvfabrikat och sockerfyllda juicer vilket genast bryter mot antagandet vi har om den lagom fräscha Svensson.
Som kontrast till den traditionella svensken kan ett annat program nämnas i denna tv-spalt. Mitt stora feta syrianska bröllop har börjat på TV 3. Det är nyfikenheten som fått mig att titta. Egentligen är det inte särskilt bra men det är smått underhållande för en medelsvensson som vill stilla sin nyfikenhet.
Programmet handlar om syrianer som är i full färd att planera och fira bröllop. Det glada folket visar upp sina ceremonier, kärleken till varandra och självklart till sina bilar. Det är en aning roande att få en inblick i den lite vildare tillvaron. Det är framför allt kul att se hur de klär upp sig i vackra kläder och smycken och smyckar festlokalen lika pampigt som svenskar gör inför Nobelmiddagen. Man blir dock mätt efter ett avsnitt och tröttnar ganska snabbt på allt skrik och kackel. Vad är egentligen vitsen med programmet?