Den somväntar sig en direkt dramatisering av romanen blir kanske besviken. Eller glatt överraskad. Regissören Ragna Wei har haft helt andra tankar i sin lek med symboler, ljus och mörker, liv och död, spöken och ombytta roller. Här spelas kvinnor av män och tvärtom.
I det dystra prosthemmet tjänar fjortonåriga Mia som piga eller ”Pigmamma” som följetongen hette i tidskriften Brand åren 1928–1929 och på vilken den självbiografiska romansviten bygger med Kungens rosor som avslutande del.
Prosthemmet är en skrämmande plats för en flicka i uppväxtåren, i den sköra tiden mellan barn och vuxen. ”Den vackra prostinnan”, utmärkt gestaltad av Sven Angleflod, vankar blek och uttröttad mellan inbillade pianon och tjänstefolk, utsliten som ett avelsdjur med det tionde på väg. Prosten plockar benknotor på kyrkogården för att samla i det egna rummet. Där sitter han sedan och dväljs i mörkret. Bilden av döda barn är effektfullt illustrerad med de skalliga barnmaskerna som påminner om äldre kungliga familjeporträtt där avlidna barn målats i bakgrunden. En ljusglimt i ”mitt skuggliv” som Mia säger, är Stina von Sydow som gör sin lilla flickunge Clary sprudlande glad och nyfiken. En annan är Gretchen som kommer med ljuset och moderniteten. Hon pekar framåt och talar om ett rättvisare liv, där ingen är förmer än den andre.
Mia flyr tillbaka till barndomsstaden och vi når sommaren 1906 med konst- och industriutställningen på Sylten i Norrköping. Scenografen Helga Bumsch har skapat en stor vävstol som symboliskt tronar över kök och restaurang, personal och gästande kung. Här i ljuset blir Mia upplyst om världens villkor. Effektfullt låter man tjänsteandarna sova som hängande trasor i enkla gungor intill köket, redo att snabbt väckas upp i tjänst, jämrandes om natten över blessyrer och slitna kroppar. Det här liksom de trevande händerna efter Mia som också blir nävar i luften, upp till kamp, ja alltsammans är effektfullt iscensatt av koreografen Leif Agrér i Bumschs snygga scenografi. Per-Johan Perssons nådiga ”husfru” håller ett vakande öga över alltsammans men smälter inför Mias rädsla att bli stor i en värld där man svälter, strejkar och dödas. Kyparen Rurik lär henne ett och annat om revolution och storögd hör hon om ryssarnas situation. Christian Zell är fenomenal i sina rollskiften, som alltid allround i skådespelarfacket.
Den levnadsglada Ada, fint gestaltad av Ann-Sofie Andersson Kern, öppnar sin famn för Mia och inleder ett slags trevande kärleksaffär. Kvinnor är enklare än män, hävdar Ada som är trött på karlar. Jesper Barkselius drar ner några riktiga skrattsalvor med sin förtjusande fransos – så charmerade med sin obegripliga pigfranska.
Så till tankarna om regissörens visuellt intressanta och symbolstarka adaption av romanen. Jag ser och uppskattar intentionerna med pjäsen och är förtjust i miljöerna, det scenografiska angreppet, koreografin i densamma. Moderniteten, tidsandan och fabriksarbetets löpande bandprincip uttrycks fint i monotona rörelsemönster och mekaniserade grepp.
Det känns nytt och fräscht, ämnet och arbetarfrågan är dagsaktuella men jag saknar en dramatisk kurva i pjäsen. Ensemblen arbetar föredömligt, för att inte säga hårt, med att skapa driv i ett berättande som inte finns. Scenerna stannar vid tablåer, effektfulla men statiska. Det avancerar aldrig, tar inte någon riktning. Jag saknar en utsaga. En rad utmärkta rollprestationer dröjer sig kvar i minnet men pjäsen som sådan lämnar mig oberörd. Östgötateatern kan bättre.