Svenska Hello Saferide är genuint amerikansk

Annika Norlin har fått mycket från det stora landet i väst. Hennes artistnamn Hello Saferide kommer från den tid då hon var utbytesstudent i USA, och en taxitjänst som ungdomar fick nyttja under utegångsförbudet på kvällarna.
Men också musikaliskt hörs arvet, hon tar avstamp i samma pop med folkmusikinfluenser som till exempel Wilco och Jayhawks.
Fyramannabandet som backar upp henne, som bland annat innehåller förartisten Maia Hirasawa, bygger upp en varm och luftig ljudbild, storslagen men med båda fötterna på jorden.
I If I don?t write this song, someone I love will die tycker jag mig höra en blåssektion, men kanske är det mp3-spelaren som spökar. Bandet tar hjälp av en sådan i någon eller några låtar.

Annika Norlin sjunger och spelar gitarr. I vissa låtar hänger hon av sig gitarren, och tar några steg bakåt och klappar händerna i takt med musiken.
Det verkar vara mest för sin egen skull, publiken verkar osäker om den ska hänga på.
Hello Saferide är ingen hitmaskin utan låtmaterialet är ganska jämnstarkt, även om den vaggviseliknande I don?t sleep well hör till höjdpunkterna. Och i nattklubbsjazziga Saturday nights visar Annika Norlin att hon behärskar fler genrer än folkpop.

Icke-amerikanska artister som spelar musik i en amerikansk tradition kan ibland frestas gå till överdrifter.
Det kan liksom bli lite löjligt när svenska medelklasskids låtsas vara rödnackar från Arkansas. Men i Annika Norlins fall känns det amerikanska ändå genuint. Long lost penpal är finstämd och för tankarna till Christian Kjellvander. Visst går det att se Hell Saferide som en arvtagare till honom (även om Loosegoats många gånger gått till precis de överdrifter som nämns ovan). Fast han låter ju mer som en bakfull dag i en enslig stuga i New Mexico. Hello Saferide låter mer som en försommardag i San Francisco.