Stora ljudbilder och punkfunk med indierötter

Club Mogwai sparkade igång hösten på allvar med en stor fest. Inbjudna var två band som inte verkade vara några kioskvältare direkt. Nu kanske stora delar av publiken inte kom för banden, men det visade sig vara alldeles utmärkta bokningar.
Loney, Dear sägs helt kretsa kring Emil Svanängen. Det är han som skriver och spelar in låtarna, men live spelar han tillsammans med ett gäng kompisar (i fredags sex till antalet) som han lärt känna genom åren. Ändå känns Loney, dear i högsta grad som ett band där alla bidrar till helheten och ingen egentligen tar mer plats än någon annan. Tyvärr verkar finlandsfärjestämningen sitta kvar i konsertlokalens väggar (kanske blir så när man kallar ett ställe för Rogga?s en längre period). Eller så är undertecknad bara grinig som inte kan hinka bärs obehindrat som alla andra. Men bandet verkar obekymrade av sorlet och stöket och bygger upp sina stora ljudbilder utan att nödvändigtvis spela högt. Det låter fantastiskt och värmen som bandet utstrålar känns så ärlig och uppriktig, helt befriat från poser. Detsamma gäller spelglädjen, men för det kör inte Loney, Dear ner den i halsen på publiken.

Convoj är inte riktigt vad det låter som. Musikaliskt drar det mer åt Storbritannien eller nordöstra USA än djupaste södern. Men ibland skymtas punkfunkkvartettens rötter i larmig norrländsk indierock. För att bara ha släppt någon ep känns bandet väldigt färdigt och sångaren Jonatan Winblad visar sig vara en ypperlig frontfigur. Publiken är betydligt mer på hugget än tidigare. Ändå har jag själv svårt att uppbåda den riktiga entusiasmen. Förnuftsmässigt är Convojs spelning bättre än den med Loney, Dear. Men vad vore vi för människor om vi lät förnuftet vara allenarådande?