När jag tänker på sommaren 2015 – den sommar som i skrivande stund tar sitt sista flämtande andetag – slår ett halvdussin olika blommor ut i mitt huvud. I tanken binder jag en bukett av dessa vackra och färggranna blomster som uppenbarar sig för min inre syn. Jag känner så väl igen dem från den grönskande sommarträdgården i Vitvattnet. Vitvattnet, ja. Jag är född den femtonde juli och har så långt tillbaka jag kan minnas firat mina födelsedagar i en mycket liten stuga i denna glesbefolkade ort, belägen i Bjurholm, Sveriges minsta kommun, sex mil väster om Umeå. I år spenderade jag två veckor där, tillsammans med min mor, morbror, mormor och kusin.
Västerbotten i juli, då är det ljust dygnet runt. Jag går gärna ut och vandrar sådana där overkligt ljusa norrlandsnätter, ensam med mig själv som en annan Jean-Jaques Rosseau. Det slår mig att det är något särskilt med stillheten i Vitvattnet. I jämförelse med den stillhet som nattetid sänker sig över mindre orter i Östergötland, är den av en stillsammare art. I Vitvattnet råder ett lugnare slags lugn, eftersom platsen är så isolerad. Avlägsna hundskall ekar genom bygden. Fallfärdiga gråa lador ruvar på de igenvuxna ängarna. Allting skimrar och ler mot mig.
I år fann kusin Johan och jag ett nytt favoritställe att hänga på. Vi satte oss på trappen utanför den nedlagda livsmedelsaffären, rökte cigaretter och diskuterade liv och litteratur. Johan påpekade att jag, sedan jag kommit upp till Norrland, börjat tala kraftigare norrländska än vad jag vanligtvis gör. Sje-ljud har jag alltid uttalat som ”sch”, men sch-ljudet blir under mina vistelser i norr om möjligt ännu mer markant. Vad det beror på har jag ingen aning om.
– Varje människa är en roman, sa Johan med eftertryck, och drog ett halsbloss.
– Det är förmodligen sant, sa jag. Men just nu känner jag mig snarare som ett saphfiskt diktfragment; det vill säga mycket gammal och ofullständig, men inte utan mystik och skönhet.
Vi började prata om den gången då Stig Larsson, vår gemensamma vän, hälsade på i stugan. Johan, jag och min morbror var där. Efter att ha suttit samlade kring köksbordet och lyssnat på Larssons underhållande och barnförbjudna historier i timtal, bestämde vi oss för att ta ett dopp. Vitvattnet ligger som sagt långt ifrån det mesta, men till badplatsen är det nära. Det jag minns tydligast från ”författarkvällen”, för det var antingen kväll eller tidig natt, var Larssons kritvita och liksom fosforescerande kropp som rörde sig överraskande smidigt över den smala strandremsan. Han tog sats, rusade ut i det iskalla rostbruna vattnet och vrålade:
– Sisten i är en rutten mört!
Jag vill minnas att det var jag som blev den ruttna mörten.
Medan jag firade min tjugofemte födelsedag i Vitvattnet, befann sig Ulf på lantstället utanför Mantorp i Östergötland med femtonåriga bondkatten Sixten som enda sällskap.
– Vi har haft det fint tillsammans, Sixten och jag. Han har fångat stora, saftiga vårtbitare medan jag har städat huset. Allt som jag inte längre behöver, och det är ganska mycket, har jag kastat i en hög på gårdsplanen. Jag har ägnat mig åt trädgårdsarbete också, planterat växter och sått frön. Trädgården börjar äntligen se riktigt tilltalande ut, efter veckor av slit.
Jag tänker på de röda, de gula och de blåa blommorna i mina tankars glimrande bukett. Till nästa sommar ska jag lära mig namnen på blomstren. Nästa sommar ska jag verkligen plocka dem.