Stark sång men samspelet brast

Ett tidigare samtal lät så här, ungefär: du måste vara med i schlager, vettu. Då slår du igenom hos folket. Men Pernilla sa: nej, inte min grej. I stället satt hon på Crescendos scen i går inför en mindre skara blandade fans. Turnépremiär och rätt gemytligt, mer min grej än ståhejet på Himpan. Till skillnad från skivans fylliga arrangemang fanns endast en gitarrist intill Pernilla och flygeln. Det kändes spännande till en början, men ganska snart skruvade jag på mig. För jag tror inte att de funnit sina roller. I skuggan av Pernillas charm, sångröst och bestämda pianospel fick gitarristen Fredrik Rönnqvist inte plats. Jag hade hellre sett att han tagit för sig, musikaliskt, och sökt egna vägar, än att bara dubbla pianoackorden eller spela någon anonym tredjestämma på steel guitar. För egentligen bär Pernilla upp scenen själv. Inledningen kändes också något forcerad, och först efter paus blev det bitvis riktigt njutbart, mycket tack vare Pernillas sång. Kanske var det medvetet, kanske inte, men två av kvällens tre covers handlade om relationen till en förälder. Först Olle Ljungströms Jag och min far, och sedan Eldkvarns Huvudet högt som Plura skrev efter sin mammas bortgång. Den senare var en av konsertens höjdpunkter.

Stark sång men samspelet brast

När singeln Johnny Cash och Nina P släpptes ringde Bert Karlsson till Pernilla Andersson och sa: det här är en hit. Sedan la han på.