Spår av Wipp
John Wipp målar det som inte syns. Den som vill se det han sett - och målat - får bege sig till Konstforum.
Regnmoln i byxor. Poetiskt måleri av John Wipp och en liten referens till Majakovskijs berömda kärleksdikt.
Foto:
John Wipps målningar på Konstforum går på i dessa teman. Men egentligen är de bara tecken. John Wipp själv kallar dem attribut.
- Jag är intresserad av det där, säger han. Draperier, vattenytor, speglar. Ytor är ju egentligen ett slags speglar.
Och bakom dem finns någonting. Redan hos Shakespeare stod hovmännen bakom ett draperi. I ett av rummen på Konstforum hänger några äldre målningar från 1969 och 1976, där benen eller de byxor som de bär är tydliga, figurativa. I de färska målningarna, de från i år som dominerar utställningen, har de befriats, brutits loss och blivit tecken mot ljusa, himmelslika bakgrunder.
- Det är egentligen bara kläder, attribut, kvinnliga och manliga. De omfamnar varann eller som där, säger John Wipp och pekar på målningen intill, är det en som bär en annan. Och jag har vitsat till det lite. Armen, du ser armen, kommer ner i klänningen och kommer ut undertill som ett mellanrum. Så får man kanske inte göra, säger han och verkar ändå nöjd med illusionen.
För det är illusioner som han arbetar med. John Wipp målar det som inte syns. Och det har han hållt på med ett tag. Han debuterade på Liljevalchs 1948. Under det dryga halvseklet har konstbegreppet vidgats eller kanske till och med vrängts in och ut. jag kan inte låta bli att fråga hur man som konstnär påverkas av sådant.
- Ja visst blir man påverkad. Men jag har ju också förändrats. Ändå är det samma problem jag arbetar med hela tiden. Jag försöker ta reda på nåt genom att måla. Ibland blir det skit, ibland blir det något man kan visa.
Nu har vi kommit in i ett rum där hans kopigrafier hänger. De är en enkel form av grafik. John Wipp har tagit en aluminiumplåt, rispat i den eller bucklat till den med en hammare och sedan kört den i en kopiator. Resultatet liknar en bild av universum: mörk rymd, vita punkter som stjärnor eller andra himlakroppar.
- Du ser effekterna av ett hammarslag kan bli så här dramatiska.
Men han betonar att han bara gör sina kopigrafier i 10 exemplar, onumrerade. Han tycker inte att de är värda mer.
- Och så säljer man slut på hela upplagan ibland, säger han och ler.
En annan metod är att lägga nät på OH-film och kopiera. Då händer det också intressanta saker.
- Titta där, säger han och pekar på en minimal vit reva i nätet. Det ser ut som om det skulle vara ett hål rakt in i väggen. Ytan blir något annat än en yta.
Små spår, men stora upptäckter. John Wipp säger att hans måleri är ett slags poesi. Ganska sent i livet, när han var i 60-årsåldern började han skriva.
- Det var en fortsättning på det jag målade. Var bilden tog vägen. Någon fick syn på det där och sa att det var poesi.
Det har blivit tre diktsamlingar sedan debuten 1987 och mer blir det sannolikt.
- Det gick ganska bra att skriva ett tag i våras. Det kanske kan bli något.
Innan jag går köper jag med mig två av John Wipps diktsamlingar, Blick samt Himlen är vit. Jag slår upp en dikt på måfå där hans ängsliga tankar liknas vid flaxande kråkor som kämpar sig ut ur bildrummet och efterlämnar spår som ärr "i den flimrande himlaväggen." Ja, John Wipps dikter går nog att läsa som ekfraser. Och hans målningar som poesi.
Så jobbar vi med nyheter