Det är bara så att jag måste skriva om Mimmi. Så är det, även om det var ganska länge sedan hon traskade runt här på jorden.
Nu var det inte så att Mimmi tog så stor plats, snarare tvärt om. Men med vissa människor är det ändå så att de liksom lämnar spår, avtryck. De finns kvar som en angenäm doft.
Runt Mimmi stod det som ett särskilt skimmer. Det var inte det att hon var någon skönhet. Mimmi hade puckelrygg, så var det. Men det var inget som någon pratade om förstås.
Mimmis hår var vitt och stod som en sky runt henne. I vissa ljus såg hon ut som en överblommad maskros, ändå är det inte alls det jag minns bäst av henne.
Mimmi hade en trogen vapendragare, Ylva. Hon var en helt annans sort, en glad gamäng. Inte så att det inte fanns värme hos Ylva. Det gjorde det visst. Och allt annat vore lögn och förbannad dikt. I Ylvas sällskap blev det många skratt. Hon bjöd på sig själv, kryddade historierna mustiga. Samtidigt kom man henne aldrig riktigt in på livet. Det var som om allt bara studsade på ytan, lite som när man kastar smörgås.
Naturligtvis var de två ett omaka par. Men roligt hade de tillsammans. Det var mängder av glada upptåg och resor, otaliga historier. Som den om när de båda tanterna besökte Kolmårdens djurparks safaripark. I den väl tilltagna handväskan som Ylva ständigt släpade på rymdes inte bara det som behövs för att överleva ett tredje världskrig och lite till. Till Kolmården följde även en burk peppar att använda om något lejon eller så skulle gå till attack. Bara idén föreföll mig rätt befängd redan då som barn.
Mimmi jobbade ”på byrån”. Som barn såg jag tydligt för mitt inre hur den lilla kortväxta damen satt uppflugen på en jättehög byrå och dinglade med benen. Jag funderade över hur hon tog sig upp och hur hon kom ner. Vad det egentligen var för en byrå och vad hon gjorde där var inget jag tänkte så värst mycket på. Långt senare fick jag det förklarat för mig.
Det är länge sedan Mimmi gick på jorden. Ändå kan jag ibland tänka på henne och det jag minns, det som dröjer kvar mest, är den där blicken. I den kunde jag få vila och bli sedd. Det fanns en värme i blicken som räckte långt, som räcker länge, som räcker längst. Den följer mig ännu. Och så hör jag rösten som efter det inledande småpratet sa: ”men hur är det egentligen då?”
För Mimmi ville verkligen veta, inte så mycket av nyfikenhet som av omsorg. Hon nöjde sig inte bara med de sedvanliga klichéerna om att ”jo tack bra”.
Jag tror att hon lyssnade mer med hjärtat än med öronen. Kanske mer på det som förmedlades än på det som faktiskt sades. Och när hon lyssnade var det lite som när man står i en glänta.
Det är bara så att jag måste skriva om Mimmi.