Nio år innan ”Alice i underlandet” kom ut publicerades versberättelsen ”Snarkjakten” av Lewis Carroll. Det är en nonsenssaga, en fantasi, föredömligt och musikaliskt översatt av Isabella Nilsson som ibland valt nutida begrepp och humoristiska lösningar i nonsensaprosans speciella problematik. Resultatet är mestadels fyndigt, som gjort för högläsning.
Här ger sig Kapten iväg med sin bisarra besättning, bland annat en bäver klädd i bävernylonpyjamas på jakt efter Snark, och möter till sist blott en Snörvel.
”En Snark är en svårfångad svårbedd figur
som alls inte låter sig klappas.”
Kompassen är tillverkad med glasspinnar som sakta rör sig i smältstadiet… ja så här går det på. Ombord stretar kocken, slaktaren och bankmannen.
Andrzej Ploskis svartvita illustrationer löper med i marginalen och ger karaktärerna konturer. I ett omfattande efterord ger Jonas Ellerström läsaren en bakgrund och inblick i fantasyvärlden; hans entusiasm är inte att ta miste på.
Själv känner jag mig mindre analytiskt inställd till denna nonsensdiktning och nöjer mig med att inombords låta röster tillhörande gamla kända Dramatenskådespelare ljuda fram ”Snarkjakten” i min egen fantasi – det gör boken genast mer begriplig. Och den stora näsan på bokomslaget får sin förklaring.