När Gessle ger sig ut på nya Roxette-äventyr har han grävt ovanligt djupt
i kappsäcken efter musikreferenser. Charm School har lånat hejdlöst från 60-talet, The Kinks och egna tidigare produktioner. Den som kan sin Gessle och Roxette blir knappast förvånad när introt till en tidigare låt plötsligt dyker upp som refräng i en annan. Eller hur En gång
i livet (tidigare framförd av Niklas Strömstedt) ges nytt liv i engelsk Marie Fredriksson-tolkning (In my own way).
Lägg därtill texter som är skrivna mer för att vissa ord låter bra ihop, än för deras innebörd, och du har Roxette-receptet klart för dig. Fortsätter man på den förutsägbara formulan kommer till detta två röster med så mycket särdrag att bandtillhörigheten avslöjas på första stavelsen.
Charm School har alla de där ingredienserna, men tenderar att dra iväg åt två olika håll: Låtar med Gessle på sång, som andas av hans engelskspråkiga soloprojekt och 60-talsgitarrer, och Marie-ballader som har vissa 70-talsreferenser, men som känns betydligt mer nutida. Någonstans mitt i det sound som framställts enligt föreskriven formel och som kunde producerats 1986 likväl som 2011, slår innerligheten i Maries uttryck fullständigt knock out på mig. Roxette-fans eller inte, det finns en sådan otrolig tacksamhet i att Marie är tillbaka!
Medan jag ofta tokförtjust vältrat mig i Roxettes nonsenstexter och Gessles charmfullt fulsköna sång, är hela behållningen med Charm School dessa vackra, meningsfulla ballader framförda av Marie Fredriksson.