Det är slutscenen i ett avsnitt av tv-programmet Landet Brunsås när Erik Haag sittande på en motionscykel utbrister: "Jag lever fel, jag är inte ämnad för att hämta och lämna på dagis, steka pannkakor som en gammal tant. Jag borde segla över hav och bränna kyrkor."
Här ringar han in tematiken i en rad romaner, bland annat Richard Yates sista: familjedramat Cold Spring Harbor, utgiven 1986, översatt till svenska först nu.
Berättelsen inleds med att läsaren får veta att soldaten Charles Shepard anlände till Frankrike tre dagar efter första världskrigets slut. En pinsam omständighet han aldrig repar sig från.
Sonen Evan tycks i sin tur ha liten fallenhet för väldigt mycket, men är åtminstone stark och rejäl. Möjligen kan han ta värvning och på så vis skänka mening åt sin fars liv. Andra världskriget ger honom chansen, men ett par infektionskänsliga trumhinnor står i vägen. Ytterligare ett bakslag för den manliga självbilden.
Evan inser misslyckandets omfattning. Andra män är inbegripna i ett riskfyllt äventyr. Men istället för pang-pang: Ett trögrörligt förortsliv, vardag, jobb på fabriken. Inget liv för en riktig man. Om inte det vore nog tvingas han leva med sin pratkvarn till svärmor.
Richard Yates författade gärna tragedier i förortsmiljö, där de små valen i livet leder till upplösningar lika förutsägbara som vändzonen i slutet av villaslingan. Det egna ödet har blivit mer av en feel-good-historia. Dock några år efter författarens död 1992.
Kärnfamiljsskräckisen Revolutionary Road snappades upp av Hollywood, och den ifjol översatta Easter Parade är tät och slagkraftig. I detta sammanhang står sig Cold Spring Harbor tämligen slätt.
Då inte sagt att berättelsen saknar poänger. Statusspelet är rasande skickligt beskrivet, i synnerhet det inom familjen, som när svärmor Gloria Drake i sitt sorgligt ensamma pladder häver ur sig: "Men så underbart. Kapten Shepard. Det låter så kolossalt förnämt!" Med tillägget: "Tycker inte ni?" Eller genom att låta kriget med sina miljontals offer fungera som ett mål för självförverkligande. Ingen pratar politik, trots att världen är i brand.
Kvinnorna i romanen? De är hispiga, rastlösa, nervösa, och därmed duktiga på att bekräfta männen. Något som sannolikt säger en del om den dubbelt frånskilde Richard Yates kvinnosyn.
Å andra sidan verkar han heller inte haft mycket till övers för männen.