Rätt kul men feg efterföljare
Men Ritchie har föredragit att bli kvar på säker mark istället för att pröva något nytt. Därför är hans andra film Snatch mer eller mindre en blåkopia på den första filmen. Det känns lite snopet att se regissören gå i sina egna fotspår och därigenom sätta en hämsko på sitt eget skapande.
Kan man stuva undan eventuella svikna förväntningar kan man ändå ha rätt kul när Ritchie drar i gång sin actionkarusell. Här snurrar det fort, svindlande fort och överraskningseffekterna droppar tätt.
Gangstermiljön känner vi igen från den första filmen och intrigen är lika skruvad och crazybetonad här. Mord och lemlästningar hör till ordningen för dagen i det avancerade dubbelspel som pågår mellan olika grupper av skummisar i filmen och stundtals blir råheten ett självändamål.
Filmen börjar med juvelkupp och under filmens gång dansar en jättediamant runt mellan diverse skurkar. Där är inte bara juvelsmugglaren Frankie Four Fingers (Benicio Del Toro) som skall leverera dyrgripen till sin boss i New York utan också den ryska maffian med Boris the Blade (Rade Sherbedgia - känd från Innan regnet faller) i spetsen samt några svarta killar med rymligt samvete.
Och så har vi några som arrangerar illegala boxningsmatcher och det är här Brad Pitt - filmens räddare - kommer in i bilden. Han spelar den irländske zigenaren ("pikey") Mickey ONeil, en kille med krut i nävarna och som talar den mest obegripliga rotvälska. När jag skriver att han är filmens räddare menar jag att det är han som tillför filmen en behövlig mängd av friskt syre. Han är helt enkelt otroligt bra i rollen som jönsig men iskall fighter.
Filmens typgalleri är förnyat med undantag för Vinnie Jones (som mosar folk på nytt) och Jason Statham som var med i Lock, Stock and Two Smoking Barrels.
Sin filmstil har Guy Ritchie vässat till ytterligare med blixtsnabba klipp, vilda kameravinklar och skenande kamera. Det är samma berättarstil som vi finner i seriehäftenas våldsserier.
Så jobbar vi med nyheter