Raattamaa pastischerar de svenska diktarna

Lars Mikael Raattamaa är en av svensk lyriks huliganer. Lyckligtvis är han också en skicklig poet på egen hand. Annars vet jag inte om jag skulle stå ut med hans språkattentat. Hans senaste diktsamling var den vredgade Politiskt våld, inspirerad av Göteborgskravallerna och mordet på Anna Lindh, intressant som idé och reaktion men bitvis oläsbar som litteratur.
Så vad ska man nu säga om Svensk dikt, en liten volym formgiven som ett gammaldags poesi med mönster och guldsnitt och som innehåller ett tjugotal pastischer på den svenska lyrikens antologismycken, mer eller mindre språkmaterialistiskt förvrängda.

Gunnar Ekelöfs Poetik har blivit Lars Mikael Raattamaas Motpoetik: istället för att lyssna till tystnaden rekommenderar Raattamaa "Vadsomhelst inte finnandet före mycket meningsfullt". Lenngrens Pojkarne har blivit Pajkerno, den han väntar på passerar inte förstoppningarna och Tegnérs Mjältsjukan har blivit Mjan. Med Ragnar Thoursie delar han gemensamt intresse av organisationen för det offentliga rummet. Thousies Sundbybergsprologen har blivit Sundbybergsregenerationen, både poetiskt och programmatiskt.
Ur bokhyllan tar jag fram antologin Svensk dikt - från trollformler till Lars Norén och använder den som en kodnyckel. Alla Raattamaas pastischer är inte lättidentifierade: strountes är strountes om än med guldsnitt. Å andra sidan är det lätt att se att pastischeringen är en tradition i svensk modern poesi.

Det är främst till Gunnar Ekelöf han har en levande kommunikation, något som han visat tidigare, och jag väljer att se honom som en rådbråkad efterföljare till Ekelöf, sliten mellan senmodernitetens fragmentarisering av kultur, politik och media.
Svensk dikt är en rolig halvtimme. Och Lars Mikael Raattamaa är förmögen till så mycket mer.