Egentligen skulle vilken attitydstinn genre som helst kunna beskriva åtminstone en del av vad Prylf har på sin agenda. Ett enda samlingsord är värre.
Någon i bandet myntade begreppet arenajazz häromdagen. Kanske är det så.
I alla fall känns Crescendo ovanligt stort. Raderna sträcker sig långt bortom de befintliga, murrbelysningen förbyts mot rockigt blå spotlight och Henrikssons röst ekar bland tusentals åskådare. I alla fall tycks det så. Särskilt på den avslutande Round Midnight.
Annars får det beskrivande begreppet kort och gott stanna vid Prylf. Med liten bokstav kanske. De är Prylf och de är prylf.
Henrikssons lugg ligger tung och blank, ljudmattan är ofta elektrofierad till tänderna och snygg mot instrumentell virtuositet.
De är ett supergäng. Så pass att deras musikaliska uttrycksförmåga blir självklar och avsaknaden av hinder blir en blind fläck där de utan förvarning kan attackera varje kännande por.
Ja, de berör! Och samtidigt som det är majestätiskt stegar de emellanåt in i lekstugemiljö.
Punkens råa klanger leker alltså tafatt med klangspel och positiv. I alla fall ibland, för en sekund här och där. Andra gånger klär de sina standards i diverse episka, postjazziga eller rockigt elektropeppiga kostymer.
Först upp på scenen tycks de däremot trötta, trots utstyrslar, paljetter och basistens stora fluga; allt i svart och grönt. Och mycket riktigt, Linnea Henriksson bekräftar att det här är den tionde konserten på mycket kort tid.
Bandet är ute på Pulsslagsturné och spelade på Fasching i Stockholm kvällen innan.
Men snart förbyts trötta armar och höfter mot avslappnade moves där Henriksson i My funny Valentine börjar i sensualism men snart sjunker ner mot mikrofonen, låter håret bädda in rösten i trolskt mörka toner och vaggar sakta från sida till sida.
Paradoxer. Det är så de jobbar. Och emellan dessa extrema pooler skapar de en oändlighetsrymd där de rör sig precis som de behagar. Prylf var ordet. Glöm inte det.